Fagert och förunderligt

– Så underbart! Så glad jag blir!

När jag för några veckor sen började läsa Sagan om ringen, eller Ringarnas herre, som den heter i den nyare översättningen, fylldes jag oväntat av en stor glädje.

Och nu vill jag så gärna berätta om det, om vad det är som gör mig så glad med den historien, jag vet bara inte hur jag ska hitta ord. Hur berättar man om en förälskelse? ”Han är så underbar! Han är så vacker, så god, så modig, så ömsint!”

Men när det handlar om en berättelse, hur gör man?

J. R. R. Tolkien 1892-1973

Jag ska låna en annan läsares ord – ”Jag har tömt en fylld bägare och släckt en långvarig törst …”, så skriver C. S. Lewis efter att ha läst vännen Tolkiens manuskript The Lord of the Rings. Om du som läser det här ibland har upplevt att det är något som saknas, att du fortfarande känner dig tom fast du har fått allt du trott att du velat ha, då vet du vad han menar med ”en långvarig törst”. En törst efter vad, frågar jag mig, efter skönhet, rättrådighet, uppoffring … det godas seger efter att den lilla hjälten har gett allt, precis allt han har och är – och ändå inte nått ända fram, och att det ändå ordnar sig, för han är inte ensam.

Jag har svårt att hitta ord som täcker det jag upplevt under läsningen. Men att få gå in i en värld som är vacker och farlig (med en pålitlig vägvisare) – en värld som är verklig. Ja, kanske är det just därför den värld där sagan om ringen utspelar sig är så fascinerande, att den känns så sann. Ändå är det ju en sagovärld. Men en sagovärld kan vara sannare än en hur realistiskt skildrad verklighet som helst, därför att sagovärlden beskriver det som finns men inte kan greppas eller undersökas med våra sinnen. Här blir det översinnliga verkligt och konkret. Här tar begrepp som värdighet, redbarhet, mod, storhet, fägring gestalt i hobbitarna, i alvdrottningen Galadriel, i trollkarlen Gandalf, i utbygdsjägaren Vidstige och i många, många andra.

Ringens brödraskap ännu tillsammans. Orker lurar i närheten. Bild: Michael Komarck

Vidstige, han som är Aragorn, den konung som framträder i sagans tredje del, blir av en man föraktfullt bemött när han förklarar hur allvarligt läget är. Mannen skrattar åt att det skulle finnas hobbitar ”en sorts småfolk i gamla visor och amsagor från norr (alltså nånting den ”vuxne” talaren för länge sen lämnat bakom sig som barnsligt). ”Vandrar vi i sagans värld eller står vi på den gröna jorden mitt på ljusan dag?” säger han hånfullt.

”Man kan göra bådadera”, svarar Aragorn… det är inte vi, utan våra efterkommande som skapar sagorna från vår tid. Den gröna jorden, sade du? Den är ett stort ämne för sagor, trots att du beträder den i dagsljus”

Jag tror att det är när man känner igen sig i liknande situationer – som förstås är väldigt främmande men där nånting kommer en nära – det är då man blir förälskad. Javisst i mannen Aragorn, så modig, stark och kunnig i den konkreta verkligheten. Och ändå är han också kunnig när det gäller skönhet, kärlek, trofasthet. Och han är ju inte den enda, hela romanen andas kunskap om det goda, det man vill bevara. Det finns ingen garanti för att det lyckas. Ändå kämpar man.

”… oavsett hur kriget slutar kan det bli så att mycket av det som var fagert och förunderligt för alltid skall försvinna från Midgård”, säger kung Théoden till Gandalf och denne svarar: ”Så kan det bli, … Saurons ondska kan inte botas helt, och vi kan inte göra så att den aldrig har funnits. Men sådan är den tid ödet bestämt åt oss. Nu fortsätter vi den färd vi har inlett!”

Merry och Pippin går in i Fangorn. Ill. Ray Gilronan

Ja, det är mycket krig, mycket blodsutgjutelse i denna berättelse. Det onda är så fruktansvärt och påtagligt ont. Det finns ingen annan lösning, än att bekämpa det också med vapen. Men det är inte det enda sättet, inte ens det viktigaste. Den mest avgörande kampen för de två små, de enkla hobbitarna Frodo och Sam, som går genom mörkrets och ondskans kalla land till Mount Doom för att en gång för alla förstöra maktens ring, den märkliga tingest som ger sin ägare nästan obegränsad makt, men som också får makt över ägaren. Den onde Sauron vet att den är funnen (efter att ha varit borta i årtusenden) och sänder ut sina svarta ryttare till det trygga (?) Fylke, där de godmodiga hobbitarna bor.

Är det då Frodo, arvtagare till den lockande och förfärliga ringen, som måste utföra uppdraget? Ja, så blir det. (Kanske för att han är den av de inblandade som minst frestas av ringens möjlighet till makt, eller kanske är det bara så att han blev den som ödet utvalde). Men han behöver inte gå ensam. Först får han sällskap av ett helt gäng, Ringens brödraskap. Men under vägen inser han att det finns någon bland dem som frestas att själv bruka den mäktiga ringen och Frodo flyr ensam över floden Anduin mot Mordor och Mount Doom. Till all lycka flyr den trogna tjänaren och vännen Sam efter honom. Så rullar det vidare. De övriga i brödraskapet skingras, men kommer på annat håll att bidra till det som till slut blir det godas seger.

Frodo och Sam på väg till Domberget. Bild ur filmen The two towers.

Nu har det gått några dagar sedan jag läste de sista sidorna. Först kändes det bara bra. Men en dag fick jag sån sorg, tänkte att det är vintern, ensamheten, ålderdomen. Men så förstod jag – det finns nu ingen bok jag vill läsa.

Fast det måste ju finnas. Måste bara fortsätta att söka. Den har trots allt några brister den här Ringarnas herre, så någon borde ha lyckats överträffa den. Det skulle då vara en bok där kvinnornas liv inte bara är i bakgrunden som hos Tolkien, utan lyfts fram i all sin rikedom, i all sin värdighet, skönhet och vishet OCH litenhet Ja, den berättelsen måste finnas någonstans, berättelsen där en kvinna i sitt traditionella kvinnoliv med darr på stämman svarar ja till den höga kallelsen. Historien om liv så att hjärtat vidgar sig, där Guds storhet förnims i resningen hos en liten, bräcklig kvinnomänniska. – Ser fram emot att hitta den.

Bilden överst är J. R. R. Tolkiens egen illustration till alvernas hem Riftedal (Vattnadal) som kallas det sista hemlika huset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: