Det stora Blåkullabullret

Om häxförföljelserna och folktron

Något av det mest skrämmande är väl att bli utsatt för en människomassas raseri. Det är skrämmande i sig att möta aggressiva människor och i grupp kan resultatet bli våld och misshandel, i värsta fall lynchning. Där sådan masshysteri förekommer har den föregåtts av berättelser. Just den saken, vilken stor roll berättelserna kan spela i hur en människomassa beter sig, insåg jag för första gången under läsningen av Bror Gadelius bok Häxor och häxprocesser. Det var inte så att en nitisk präst eller en maktfullkomlig domare ensamma kunde få en person dömd för häxeri, åtminstone inte här i Norden. I stället visar domstolsprotokollen hur närstående, grannar och släktingar hade en central roll, det de berättade togs som bevis hur orimligt det än kan låta i våra öron. Vidskepelse hade en stor makt över sinnena och skapade en förvanskad världsbild. Under massans tryck förvrängdes tankarna hos annars förnuftiga människor. Man trodde faktiskt att den anklagade hade gett sig åt djävulen, och regelbundet färdades till de s.k. häxsabbaterna.

Det är förvånande hur likformiga berättelserna om häxornas sabbatsresor var, påstår Gadelius. Han hänvisar till rannsakningsprotokoll från olika länder och under flera hundra år. Här är en beskrivning som till stora delar liknar vilken av de många andra berättelserna:

Häxorna beger sig till sabbaten på olika sätt. En del sätter sig grensle på en stång, uttalar några hemliga ord och far därpå genom luften till den bestämda mötesplatsen. Stundom avhämtas häxan av djävulen i egen person, och han kommer ibland mitt på dagen i gestalt av en storvuxen, svart karl. Ibland för han häxan nattetid ur hennes säng i ett starkt luftdrag. En del trollpackor rider på en bock, en tjur eller en hund, somliga tar vägen genom skorstenen på en kvast eller ungsraka, somliga smörjer kroppen med salvor beredda av de mest osmakliga och avskyvärda ämnen i vilka oftast som en viktig beståndsdel ingår fett och aska av odöpta barn som av häxorna skändligen avlivas. ---
Häxsabbaten firas vanligen torsdagsnatten eller enbart skärtorsdagsnatten, och den äger alltid rum på någon avlägsen plats. Innan någon deltager i själva sabbatsfirandet måste han eller hon ha ingått paktum med satan. Detta sker under avsvärjande av den kristna tron, förtrampande av korset, ---
Häxsabbaten påminner om en stor marknad, dit folk från alla håll finner vägen, och av skäl som anges i Häxhammaren [förklaras nedan] är antalet kvinnor vida större än antalet män. Allt är där i den största oordning, och allt som sker avlöper på det mest bakvända sätt. ---
Efter ankomsten börjar dansen som försiggår i den vildaste oordning; man dansar rygg mot rygg eller på händerna, ibland också parvis, varvid varje häxa har sin speciella djävul, som under dansen bär sig så otillständigt åt att det trotsar all beskrivning. Musiken är larmande och onjutbar. ---
Efter denna kulmen övergår man till festmåltiden, som enligt en del uppgifter är riklig, med bord dignande av smör och ost och många slag av kött. Somliga påstår dock att djävulen endast serverar hästkött eller rent av människokött, och alla förefaller även här eniga om att det hela, både mat och dryck, smakar så vämjeligt att man ej förmår äta därav. ---
Efter banketten avlägges berättelse inför mörkrets furste över allt man gjort i hans tjänst, och den som utfört de flesta ogärningarna får det mesta berömmet; den som utfört det minsta trakteras med hugg och slag. Ty det är ju en gång för alla överenskommet mellan satan och häxorna att dessa skall tjäna honom genom att flitigt skada sin nästa till liv och egendom. Man får också vid sabbaten lära sig hur man lättast åstadkommer hagel och oväder, framkallar sjukdomar, gör män och kvinnor oförmögna till kroppslig sammanlevnad och ofruktsamma, hur man försänker människor i sömn eller dödar dem genom förgörning. Till sist förekommer, enligt uppgift av åtskilliga inkvisitorer och häxdomare, ett förhånande och avskyvärt missbruk av den heliga nattvarden, den s.k. svarta mässan --- (s. 36ff)

Det här är alltså typberättelsen som människor kände och trodde på i högre eller mindre grad, men som kunde uppegga massorna till fruktansvärda förföljelser. Varifrån berättelsen ursprungligen härstammar är svårt att säga, men Gadelius menar att mycket av stoffet finns redan i förkristna sagor, annat härstammar ur den bok Häxhammaren som hänvisas till i hänsyftningen på kvinnornas stora antal i citatet ovan.

Häxhammaren, ett verk av två inkvisitorer inom den katolska kyrkan, beskrivs med Gadelius ord på följande sätt: ”detta monstruösa aktstycke av brutal djävulstro, vari medeltidens hysteriska munkmoral tömmer sina grumliga flöden”. Verket utkom 1486/87 och trycktes under de följande tvåhundra åren i ett 30-tal utgåvor och blev en instruktionsbok för häxförföljelsernas nitiska inkvisitorer och präster. Och jo, här är det nog kyrkans ”tjänare” som står som de skyldiga. Även om de säkert hade uppbackning av världsliga potentater och helt vanligt folk. Verket användes såväl inom den katolska som inom de protestantiska kyrkorna.

Enligt en artikel på Wikipedia, var verket dock inte initierat av påven. Då författarna ville ha en auktoritär bekräftelse sändes manuskriptet till den teologiska fakulteten vid Kölns universitet för ett slags godkännande men fick inget sådant. I stället fördömdes innehållet för de oetiska och olagliga rekommendationerna den framför liksom för dess falska demonlära, vilken inte stämde överens med katolsk tro. Bokens förord innehåller trots detta ett utlåtande med ett enhälligt bifall som säges vara just från fakulteten i fråga. En förfalskning alltså. Enligt samma Wikipediaartikel dömdes Kramer själv av inkvisitionen några år senare. Ändå fortsatte boken att publiceras och användas i häxförföljelserna.

Gadelius påtalar ”den absoluta frånvaron av varje spår av rättvisa” i bokens beskrivning av hur förhör och rättegångar skulle ske. Vem som helst hade rätt att vittna i ett trolldomsmål, inte ens en dödsfiende betraktades som jävig. Också barn tilläts vittna. Men om vittnesmålet var till den anklagades fördel gällde det inte. Tortyr rekommenderades och allehanda prov som var både smärtsamma och förnedrande.

Häxor och häxprocesser av Bror Gadelius utkom första gången 1913. Denna utgåva är från 1986

”Ett genomgående drag i Häxhammaren är det ursinniga kvinnohat som besjälar dess författare”, säger Gadelius. Kvinnan anses lättrogen, mottagligare än mannen för alla slags ingivelser som hon ”med sin slippriga och pratsamma tunga” för vidare. Men framför allt är kvinnan utrustad med mindre tro, hävdar Häxhammarens författare. Beskrivningarna av kvinnans natur är så fulla av vidrigheter och ondska att jag inte vill återge dem här.

Bland det mest motbjudande är hatet mot den kvinnliga kroppen och sexualiteten. Gadelius tillskriver detta den könsdriftens negation som fanns inom prästerskap och munkordnar.

Kommen så här långt stannar författaren ändå upp för att fråga sig om det trots allt kan ha funnits någon grund till anklagelserna om trolldom. ”Fanns det hos folket självt någon motsvarighet till den form av heresi som så utförligt skildras av Häxhammaren?” undrar han. Själv har jag snuddat vid samma fråga. Vi vet att satanister och djävulsdyrkare förekommer idag. Också kvinnor (ja oftast, alltid? kvinnor) som kallar sig häxor (wicca) och inte heller försöker dölja att de sysslar med magi. De är öppna med det och riskerar idag ingen förföljelse. Vad är det här fråga om? Människor som varit djävulsdyrkare har berättat om hur de faktiskt sökt kontakt med den onde, och om hur de fått kraft och auktoritet, och t.o.m. makt att göra ”under”. Jag går nu inte närmare in på detta. Men frågan om ifall alla personer som dömdes som häxor eller trollkarlar under 1400–1600-talet faktiskt var helt oskyldiga tycker jag får ställas. Det är inte det som är problemet med häxprocesserna, utan de metoder man använde och den suggererande masshysteri som uppkom på grund av människans okunnighet, ovilja att söka sanningen, vilja att låta sig luras och föra vidare berättelser utan att försöka ta reda på om de var sanna, om det var gott att berätta, om det var nödvändigt. Detta okristliga beteende fanns tydligen också i förfärligt hög grad bland kyrkans ledare. Och när vi nu ställer frågan om verkligt samröre med djävulen, månne inte bland de ledande inkvisitorerna fanns också sådana som själv skulle ha behövt rannsakas i den frågan?

En svår sak att förstå sig på är hela häxfrågan. Också idag utgör frågor om ondska och grymheter, och om hur falska berättelser sprids, en komplicerad och svår sak. Går sådant att förklara utan att räkna med ”ondskans andemakter i himlarymderna”? Jag undrar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: