Kommentarer till en ”svår” bok

Del 2 Församlingsbreven

Breven är skrivna på ett överjordiskt plan, från Jesus till församlingens ängel. ”… änglar finns och de är i kontakt med oss även om vi inte är i kontakt med dem”, skriver Pawson. ”Änglarna vakar över församlingarna.” Det räcker inte att se på en församling utifrån ett mänskligt plan. Vad är det Jesus ser? Vad ser änglarna? Det är den himmelska synvinkeln vi nu får. Även om människor kommer att läsa breven, så är det ängeln som håller sitt vakande öga över församlingen och ser om man rättar till det som är fel. Och det är ängeln som kommer att flytta ljusstaken om så inte sker.  

Efesus

”Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld. Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor.” Så börjar brevet till Efesus.

Detta är tydligen en arbetsam, uthållig och noggrann församling. ”Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare.” Att församlingen också har varit ansatt utifrån ser vi redan i Apostlagärningarna. Där berättas om hur en väldig folkmassa rasar mot dessa kristna som hotar deras handel med avgudabilder. Det blir upplopp och lynchstämning.  Stadens ledare lyckas dock lugna folkmassan den gången. Nu har många årtionden gått. ”Du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat”, berömmer Jesus.

Men så kommer en skarp tillrättavisning. Det är nånting som är allvarligt fel i församlingen: ”… du har övergett din första kärlek.”

Jag kan inte låta bli att ta detta personligt. Det är ju verkligen inte någon lätt sak det här med att älska. Vem kan göra det egentligen? Ändå vet vi hur underbart det är att vara fylld av kärlek till någon. Jag tänker inte nu på förälskelse även om Bibeln inte alls är främmande för den aspekten. Men den där värmen, omtanken och välviljan som någon gång bara finns där. Och fast vi inte ska bedöma allt efter känslor så kan jag inte låta bli att önska att denna kärleksvälvilja gärna skulle få finnas där oftare. Gör jag något fel?

Men Jesus inte bara klandrar, han visar också på en väg ut ur detta farliga tillstånd – jo, för om inget förändras i Efesus så kommer det att leda till att ljusstaken flyttas från dess plats (vad det nu sen riktigt innebär?). Det råd vår Herre ger är: ”Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar.”

De troende ska alltså komma ihåg den tid då kärleken fanns där, den tid som man har lämnat. Jesus beskriver det som att man har fallit från någonting, en plats i Guds närhet, i det nära och innerliga samtalet med honom, i hans ansiktes ljus. Helt naturligt förs tankarna till syndafallet.

Sen ska de vända tillbaka och göra vad de gjorde då, manar dem Jesus. Kan det vara så att vi alla har ett minne av detta paradis. Att vi alla kan minnas, vända tillbaka och göra dessa ”första gärningar”. Eller gäller det här bara för Efesus, och eventuellt en och annan församling, i något nyevangeliserat område, gemenskaper som ännu inte hunnit stelna till? Jag skulle så gärna tro att vi alla, som individer och gemenskaper har sådana minnen, som gör att vi vet vad dessa första gärningar är. Skulle gärna samtala om det här med någon som på samma sätt undrar.

Hur som helst så tror jag att de som känner sig träffade av Jesu ord om den förlorade kärleken – och vi ska minnas att dessa brev är riktade till församlingar, inte i första hand till individer – att det klokaste man kan göra är att i gemenskap vända sig till honom. Fråga honom: Vad gäller här för vår församling? Har vi ett kärleksfullt förflutet? Kan vi vända tillbaka till det? Och om vi inte har, kan du Herre, som väckt denna längtan i oss, påminna oss om vad vi kan göra? Och sedan ska vi vänta och lyssna på hans svar. Det kommer nog om man är villig att lyssna och rätta sig.

Det finns ändå ett par konkreta saker vi kan börja med. Det ena är utrota jäktandet. Inte sluta arbeta förstås, men vända oss bort från det ständiga kravet på aktivitet. Det måste finnas stillhet i själen för att kärleken ska få rum.

Det andra är bitterheten. Den måste bort. Och det har jag lärt av Ingmar Rönn. När han i sin blogg skriver om brevet till Efesus gör han antagandet att de strider mot falska ledare och förvillelser som församlingen gått igenom har lämnat spår, man har ju litat på människor som sen visat sig vara falska. Man har tagit emot dem som vänner och vissa har man gett en ledarposition. De har först verkat goda och rättskaffens, knappast hade de annars valts till ledare.  Desto värre kändes det sen att inse att man blivit lurad.

”När man varit i strid med andra, när man blivit sviken av människor man litade på, när man sett andra förvandlas från får till vargar, då är det lätt hänt att man sedan, när själva striden brunnit ut, har kvar en besvikelse, misstänksamhet, en försvunnen förmåga till tillit till andra, och där det är så, där lever man inte längre i den första kärlekens frihet och öppenhet”, skriver Rönn. ”Som resultat av detta kommer sedan lätt den slags överdrivna försiktighet, som till att börja med yttrar sig i reservation och försvarsattityder, och till slut gör att man stänger ute Herren själv i sin iver att hålla sig till rätt lära.”

Så vad ska man göra, svikna blir väl alla någon gång.

”… viktigt att man lever i förlåtelse, så att man konsekvent inför Herrens ansikte ber för och välsignar alla man kommit i delo med! Det var med all sannolikhet på den punkten det klickade i Efesus. De blev aldrig renade från sin besvikelse, och drabbades sedan av allt ont med försagdhetens ande i spetsen, som kommer in genom den dörr besvikelsen håller öppen.”

En missionsljusstake får påminna oss om att varje kristen, liksom varje församling, är kallad att vara ljus för världen. Foto Pixabay

Rönn menar att breven till de sju församlingarna framför allt undervisar om faran att bli steril, alltså ofruktsam. En församling som inte går ut, inte evangeliserar, inte är det ljus för världen som varje kristen gemenskap ska vara, följer inte Jesus.

”Församlingen i Efesus blev så en församling så inställd på försvar att offensiven kom av sig. Nu är det så, att varav hjärtat är fullt, därom talar munnen. Om hjärtat är fullt av glädje över förlåtelse och frälsning och nytt liv i Kristus, då är det det man vill tala om. Då fungerar vittnesbördet utåt! Om hjärtat är fullt av besvikelse, gamla oavslutade konflikter, och rädsla för allt som inte står på listan över det som är uttryckligen tillåtet, då blir det dåligt med evangelisationen.”

Ja, det är ju detta som är så förödande. Med vår kärleksbrist drar vi ingen till oss.

”Det är fortfarande så, att om världen ser kristna som har kärlek inbördes, då har den lättare att tro, och det är fortfarande så, att om man ger vidare av den kärlek och förlåtelse Gud ger, då är man kvar i den första kärlekens ström. Den livshållningen har vi aldrig vare sig lov eller råd att överge!”

Flödande liv är motsatsen till ofruktsamhet – vi talar nu om det andliga livet och dess flöde eller brist på sådan. ”Åt den som segrar (han som till exempel förlåter någon som gjort honom illa) skall jag ge att äta av livets träd som står i Guds paradis”, säger Jesus till efesierna. Då börjar det flöda, då blir det frukt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: