Del 9 Gud talar
Jag har hittills kallat mina texter om Uppenbarelseboken för Kommentarer till en ”svår” bok. Den rubriken började kännas alltför negativ. Det finns en hel del som är svårtolkat i Uppenbarelseboken, men om det är det jag trumpetar ut varje gång jag skriver om den, döljer jag ju det som trots allt är begripligt i boken. Det är mycket där som är både begripligt och hoppfullt. Från och med nu tänker jag kalla dessa texter rätt och slätt för Kommentarer till Uppenbarelseboken. De är delvis mina egna tankar, ledda av Guds Ande hoppas jag, men mest grundar jag mina texter på David Pawsons, och i någon mån Ingmar Rönns, utläggningar.
”Varför kan inte Gud tala till människorna?”
Jag avslutade föregående avsnitt med löftet om att återkomma till hur Gud talar till mänskligheten. Eftersom en del läsare kan tycka att Gud i stället för att plåga människor med den ena hemskheten efter den andra borde tala klarspråk – ”Någon kanske tycker: Varför kan inte Gud tala till människorna, i stället för att sända dessa hemska plågor?” – så ska jag dröja lite vid det.
Jag samtalade en gång med en man som sa att han nog skulle tro på det eviga livet om någon kom tillbaka därifrån och berättade om det. Nå nu finns det ju faktiskt många människor som hävdar sig ha besökt himlen, eller helvetet, och återvänt till jorden för att berätta om det. Så det argumentet duger inte.
Han kanske inte tror på deras berättelser. Och det är just vad Jesus menar, att den som inte tror på Guds ord och uppenbarelser i Bibeln tror inte heller om en människa skulle komma tillbaka från andra sidan och berätta om det. Läs gärna liknelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19-31). Den rike mannen plågades i helvetet och bad Abraham skicka någon för att varna hans bröder, ”så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna (alltså den del av Bibeln som fanns på Jesu tid) Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.” Gud känner människan, han vet hurudan hon är. Vill hon inte tro så tror hon inte fast någon skulle stå framför hennes ögon och berätta om himlens fröjd eller helvetets fasor.
Men varför kommer inte Gud själv? Varför stiger han inte ner till jorden, står här på marken och berättar i en TV-utsändning att han finns och att han vill att alla människor ska omvända sig från sina onda vägar och lyda hans bud? Då skulle väl alla människor göra så, omvända sig och tro och göra som Gud säger?
Det här har ju faktiskt skett. Det fanns visserligen ingen TV-teknik då ännu när Jesus gick på jorden men budskapet har gått ut på andra sätt sedan dess. Knappast någon i vårt land kan hävda att han inte alls känner till Jesus eller något av hans budskap. Men varken människorna då eller nu vill lyssna till honom, sätta tro till hans ord och följa i hans fotspår. I stället föraktar, förföljer och dödar man dem som berättar om honom, liksom man föraktade, förföljde och dödade honom själv.
De två vittnena i Jerusalem
Men där Guds ord predikas finns alltid någon som väcks till ånger och omvändelse. Det är märkligt nog just den vägen Gud talar och den väg som leder till befrielse från synden. Det är vad vi får nöja oss med. Gud känner oss bättre än vi känner oss själva. Han vet att detta är vägen vi ska gå. Den enda vägen till salighet. Och därför fortsätter Gud att sända sina vittnen till människorna på jorden. Han vill att alla ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Också till den nästan allra sista dagen kommer hans utsända att fortsätta predika hans vilja. I Uppenbarelsebokens 11 kapitel berättas om två vittnen som profeterar under ettusen tvåhundrasextio dagar, dvs de sista tre och ett halvt åren.
”Detta är Guds hand utsträckt till mänskligheten med större tydlighet än kanske någonsin förr, under de inledande svåra åren innan den stora vedermödan drabbar jorden med full kraft”, skriver Ingmar Rönn, som menar att den här perioden är den som föregår de allra sista åren, vedermödans tid, som den ofta kallas. Jag kan inte avgöra hur det är med den saken, tiden och så, men Gud fortsätter att kalla, mana, varna och visa vem han är.
Det berättas alltså om två väldiga profeter, eller vittnen. De kommer att predika tillsammans i en stad som är nämnd som den stad där deras Herre också blev korsfäst. Det måste alltså handla om Jerusalem.
De kommer tydligen inte att vara populära bland folket, men ”om någon vill skada dem, kommer eld ur deras mun och förtär deras fiender. … De har makt att stänga himlen så att det inte regnar under de dagar de profeterar. … och de kan slå jorden med alla slags plågor så ofta de vill.” Det är nu hårda handskar som gäller, ändå kallas de ”de två olivträden och de två ljusstakarna som står inför jordens Herre.” Den beskrivningen talar om att de har olja – helig Ande – och ljus att ge. Vill någon böja sig och ta emot eller måste bara de hårda handskarna användas?
Det verkar inte bli någon stor väckelse, om alls någon. Men som Ingmar Rönn skriver ”Däremot är det inte svårt att föreställa sig vilken trosstärkande effekt vittnena kommer att ha på de kristna! Guds hand är utsträckt också till församlingen genom dessa två vittnen!”
Men Bibelns ord verkar alltså inte ge löften om någon stor förändring i mänsklighetens förhållande till Gud under den sista tiden. Man vänder honom ryggen och gläds när de besvärliga vittnena till sist övervinns av ”vilddjuret”. Det som Rönn varnar för är att den som förväntar sig stora väckelser i slutet av tiden, lättare kan falla offer för Antikrists manipulativa knep.
”När Jesus kom blev han förkastad av judarna, eftersom de väntade en den lätta, härliga vägens Messias. Om de kristna i den yttersta tiden är inställda på kommande härlig storväckelse, och på att få vara med om ett lämpligt tajmat bortryckande innan det börjar bli jobbigt här på jorden, då kommer detta att leda till att när Antikrist träder fram, då blir han accepterad av en stor del av de kristna – eftersom de väntar en den lätta och härliga vägens Messias!”
Det här är en varning som vi behöver ta på allvar. Det är ju så lätt att tro det man vill tro, Och vem vill nu inte tro att allt ska bli trevligt och bra. Och slå bort det som låter skrämmande och jobbigt. Det gjorde lärjungarna också när Jesus förklarade för dem vad som skulle ske med honom.
Helt utan frukt blir kanske ändå inte de två sista stora väckelsepredikanternas framträdande. Men den frukten kommer först efter deras död. Det står att när de har fullgjort sin uppgift kommer vilddjuret (som jag ska ta upp i en senare text) att strida mot dem och döda dem. Sedan blir de liggande på gatan i den stora staden i tre och en halv dagar. Det står att ”jordens invånare gläder sig över dem och jublar och skickar gåvor till varandra, ty dessa båda profeter har plågat dem som bor på jorden.”
Men efter dessa tre och en halv dagar blir de åter levande. ”… de som såg dem blev skräckslagna. Och de hörde en stark röst från himlen säga till dem [till vittnena]: ”Kom hit upp!” Och de steg upp till himlen i ett moln, och deras fiender såg dem. I samma stund blev det en stor jordbävning, och en tiondel av staden störtade samman. Sju tusen människor dödades vid jordbävningen. De övriga greps av skräck och ärade himlens Gud.”
Pawson kommenterar: ”För första gången i dessa två kapitel (10-11) ser man människor som fruktar Gud och ger honom äran. Det här är det första lilla genombrottet; man nästan ser hur Gud försöker att på alla sätt han kan komma fram till människan, och äntligen är där en liten spricka ljus.”
”Vi tackar dig Herre Gud, du Allsmäktige”
Efter detta flyttas fokus igen till himlen. Den sjunde basunen ljuder och nu verkar något stort ha hänt. Starka röster förklarar att Gud ”har tagit makten och trätt fram som konung.” Det betyder enligt Pawson att Jesus nu träder fram som jordens kung och övertar makten där. Det är slut på det onda. Men eftersom Uppenbarelseboken fortsätter att berätta om Guds vredesskålar så har vi här en förvirring i kronologin som profetior alltid verkar ha. Det är många som funderat kring hur allt sker, i vilken ordning. Den som vill kan bekanta sig med Pawsons förklaring (På någon av hans videor ”Book of revelation” 2002 som finns på Youtube).
Oberoende är jublet stort i himlen och det är ju det som den troende får se fram emot.
Och att Jesus tar makten på denna underbara, gamla jord är ju helt otroligt. Det handlar om en tid på tusen år, utan krig, utan miljöförstöring, utan katastrofer och utan ondska. (Detta tusenårsriket får jag återkomma till, känns lite främmande trots att Bibelns texter om detta är bekanta för mig. Efter tusenårsriket släpps ännu djävulen lös för en kort tid, innan han slutligen för evigt förpassas till eldsjön. Den sista domen, med åtskiljandet av människorna, de rättfärdiga från de orättfärdiga inträffar. Och sist – Gud skapar en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.)
Längtar vi inte alla dit? Varför bereder vi oss då inte? Nånting är det i människan – jag känner det från mig själv – som inte vill underordna sig ens den bästa av regenter, som inte vill ge upp sina egna vägar, egna planer, egenviljan… Den är så hårdnackad den där egna viljan och böjer sig inte om där finns en väg att slinka undan på. Det är väl därför den som vill ha en framtid med Jesus, måste krossas, böjas, omformas på samma sätt som hans egna lärjungar under smärta omskapades. Det är korsets väg som är vägen till paradiset, förkrosselsens väg som leder till den kärlek som inte söker sitt.
Det bästa är ändå där, framför oss. Att få möta Skaparen, att helig och ren få se in i hans ansikte. Att få leva det överflödande kreativa livet, i glädje, jubel och tacksamhet. Det kan vi uppleva glimtar av redan här. Vi lär känna det i gemenskapen med honom, med hans heliga ord, och tillsammans med kristna bröder och systrar.
Är det inte värt att söka den vägen av hela sitt hjärta? Och om ens hjärta verkar dåligt på sådant sökande – minns att det inte är meningen du ska göra det ensam. Hjälpen finns hos Herren och i den kristna gemenskapen. Hjälpen finns.
Den underbara trädgården 