Kommentarer till en ”svår” bok
Del 1 Början
Bibelns sista bok Johannes uppenbarelse är en utmaning för varje bibelläsare. Men det är också den bok som avslutar Guds ord till oss människor och som talar om hur det ska gå för oss och för jorden och hela universum. Vill vi veta det? Kanske eller kanske inte. Den som försökt läsa Uppenbarelseboken har kanske kommit till slutsatsen att den är både svårbegriplig och skrämmande, och därför valt bort den. Andra söker förstå och blir så fascinerad av gåtfullheten i dess bilder och kanske av sina egna teorier om hur de ska tolkas att de fastnar i den.
En viktigare fråga är: Bör vi känna till det Uppenbarelseboken berättar om? Eftersom det är en del av Guds ord till oss så är svaret: Ja, det har nog Gud avsett. Varför? Därför att den för historien om människan, världen och Guds handlande i och med oss till ett slut. Det som börjar med att Gud skapar världen slutar i Uppenbarelseboken med att Gud skapar nya himlar och en ny jord – en värld där rättfärdighet bor, en värld utan synd. Många av profetiorna i Gamla testamentet och mycket av det Jesus berättar i evangelierna syftar på tiden som föregår denna nyskapelse. Alltså hur den nuvarande världens sista tid kommer att bli.
Vi förbereds för denna sista tid och kan ta oss i akt för sådant som kan vilseleda oss. Vi känner igen tecknen när det närmar sig och blir inte överraskade på samma sätt som ”världen”.
Vi kan också bereda oss på att det inte kommer att bli lätt. Richard Wurmbrand som satt fängslad i 14 år i det kommunistiska Rumänien för sin kristna tro menar att kristna ska förbereda sig för förföljelse. Det finns sätt att göra sig redo som gör en starkare i lidandet. Ingen kan med säkerhet veta hur man kommer att reagera inför förföljelse och smärta, men den som känner Gud och hans ord har något att hålla fast vid, något som håller.
Men mycket i Uppenbarelseboken är alltså beskrivet i svårtolkade bilder och liknelser. David Pawsons bok A commentary on The book of Revelation har för mig varit till stor hjälp för att förstå lite mer. Den finns inte översatt till svenska så jag ska försöka ge en överblick över innehållet. Jag vill ändå rekommendera att man läser den själv. Hans intressanta och klargörande text är skriven för den vanliga troende (om det nu finns någon sådan). Den tar också upp enskildheter men uppmanar framför allt att inte fastna i svårtolkade detaljer utan se helheten.
Och så har jag själv läst Uppenbarelseboken och andra delar av Bibeln. Det är viktigt när det gäller att förstå vad Gud talat till oss människor att man går till källan, Guds ord i Bibeln.
Sammanhanget eller ramberättelsen
Jesus lärjunge Johannes var redan gammal när han som fånge på ön Patmos ”kom i Anden” och fick se och höra märkliga ting. Han ombeds att skriva ner det han ser och hör. Och Johannes skriver det på uppmaning som ett brev till sju namngivna församlingar i Asien, alltså vår tids västra Turkiet.
Han hör först en röst ”lik ljudet av en basun” och som ”dånet av väldiga vatten”. När han vänder sig om får han se en som ”liknar Människosonen”, ett namn som Jesus använde om sig själv under jordelivet. Han beskrivs i underbara ord som säkert ändå inte räcker till, strålande, mäktig … Johannes, som ju själv levt tillsammans med Jesus, faller nu ner ”som död för hans fötter”.
De ord mannen Jesus sedan säger är värda att citeras. De uttalas av en man med auktoritet, ändå är de kärleksfulla: ”Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet. Skriv alltså ner vad du har sett och vad som är och vad som skall ske härefter. Detta är hemligheten med de sju stjärnorna som du har sett i min högra hand …”
De sju församlingarna
Jesus går omkring bland sju ljusstakar av guld och har sju stjärnor i sin högra hand. Han förklarar vad det betyder. Ljusstakarna är de sju utvalda församlingarna som Johannes ska sända uppenbarelsen till, stjärnorna är deras änglar. Att dessa församlingar har var sin egen ängel (eller gudomliga sändebud som ordet betyder) får vi alltså veta här. Kanske är det så med våra församlingar också. Men det sägs inte uttryckligen i texten. Bara att guldljusstakarna, församlingarna, inte självklart är och förblir där de nu är. De kan flyttas från sin plats.
Avfallet
Johannes kommer att se in i himlen, se änglar, märkliga väsen, tronen, Gud själv, Lammet, se Guds vrede utgjutas över jorden, skökan Babylon, vilddjuret och dess märke, den stora vita skaran, den sista striden vid Harmagedon, det nya Jerusalem. Ändå börjar skriften med sju korta brev till de sju församlingarna som redan nämnts. Varför? Vad är det som är så viktigt med dem? Och hur hör de ihop med det övriga?
På flera ställen i Bibeln talas om ett stort avfall som ska komma innan Jesus kommer tillbaka till jorden. Många kristna ska lämna tron och börja följa ”laglöshetens människa”, ”fördärvets son” en motståndare till Gud och Kristus, kallas följaktligen också Antikrist. En som förhäver sig ”över allt heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” (2 Tessalonikerbrevet) Jesus varnade för falska profeter: ”Se till att ingen bedrar er!” (Matteus 24, Markus 13)
Det kommer tydligen att bli svårt för många att se klart (är visst redan). Att breven till dåvarande faktiska församlingar finns med i Uppenbarelseboken hör kanske ihop med detta. Ingmar Rönn (vars bloggtexter om den yttersta tiden jag också har läst) skriver: ”Sändebreven till de sju församlingarna i Mindre Asien … ger oss viktiga ledtrådar till var, hur, och varför avfallet kommer in.” Breven till de sju församlingarna är för oss varnande – och uppmuntrande – exempel på hur avfallet sett ut och hur vi kan undvika att det sker med vår församling. Eller vad vi ska göra om vi redan glidit i väg.
Pawson uppmanar läsaren att jämföra sin egen församling med de sju och därav dra slutsatser hur församlingen behöver reagera för att vara den gemenskap Gud vill den ska vara. Vi kan alltså, när vi läser breven, lyhört fråga oss: ”Vad säger Jesus till min församling?”
Jag minns en man som kallades profet och var inbjuden till min församling för många, många år sen. Han inledde med att läsa ur Uppenbarelseboken (var det Jesus ord till församlingen i Laodicea?) Det kändes som att han riktade orden till oss som satt där, och de strök inte medhårs: …”Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken.”
Det var inte särskilt roligt att höra. Eventuellt skulle det ha varit hälsosamt om vi verkligen kunnat lyssna, för Jesus fortsätter ju med medicinkuren. Men det får vi återkomma till när det blir dags att behandla brevet till Laodicea.
Jesus kommer tillbaka
Jesus ska alltså komma tillbaka en dag. Två söndagar per år, andra advent och domsöndagen, ägnar vi specifikt åt att lära oss om det. Men varje söndag påminns vi då vi bekänner : Jesus ”steg upp till himlarna … och därifrån skall komma för att döma levande och döda.” Jesus ska alltså komma till jorden igen för att hålla dom. Men också för att leva med oss på den nya jord som kommer att skapas. ”Din konung kommer i härlighet” är temat för andra advent. En dag ska Jesus uppenbaras i all sin höghet och ära.
____________________
Del 2 Församlingsbreven
Breven är skrivet på ett överjordiskt plan, från Jesus till församlingens ängel. ”… änglar finns och de är i kontakt med oss även om vi inte är i kontakt med dem”, skriver Pawson. ”Änglarna vakar över församlingarna.” Det räcker inte att se på en församling utifrån ett mänskligt plan. Vad är det Jesus ser? Vad ser änglarna? Det är den himmelska synvinkeln vi nu får. Även om människor kommer att läsa breven, så är det ängeln som håller sitt vakande öga över församlingen och ser om man rättar till det som är fel. Och det är ängeln som kommer att flytta ljusstaken om så inte sker.
Efesus
”Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld. Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor.” Så börjar brevet till Efesus.
Detta är tydligen en arbetsam, uthållig och noggrann församling. ”Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare.” Att församlingen också har varit ansatt utifrån ser vi redan i Apostlagärningarna. Där berättas om hur en väldig folkmassa rasar mot dessa kristna som hotar deras handel med avgudabilder. Det blir upplopp och lynchstämning. Stadens ledare lyckas dock lugna folkmassan den gången. Nu har många årtionden gått. ”Du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat”, berömmer Jesus.
Men så kommer en skarp tillrättavisning. Det är nånting som är allvarligt fel i församlingen: ”… du har övergett din första kärlek.”
Jag kan inte låta bli att ta detta personligt. Det är ju verkligen inte någon lätt sak det här med att älska. Vem kan göra det egentligen? Ändå vet vi hur underbart det är att vara fylld av kärlek till någon. Jag tänker inte nu på förälskelse även om Bibeln inte alls är främmande för den aspekten. Men den där värmen, omtanken och välviljan som någon gång bara finns där. Och fast vi inte ska bedöma allt efter känslor så kan jag inte låta bli att önska att denna kärleksvälvilja gärna skulle få finnas där oftare. Gör jag något fel?
Men Jesus inte bara klandrar, han visar också på en väg ut ur detta farliga tillstånd – jo, för om inget förändras i Efesus så kommer det att leda till att ljusstaken flyttas från dess plats (vad det nu sen riktigt innebär?). Det råd vår Herre ger är: ”Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar.”
De troende ska alltså komma ihåg den tid då kärleken fanns där, den tid som man har lämnat. Jesus beskriver det som att man har fallit från någonting, en plats i Guds närhet, i det nära och innerliga samtalet med honom, i hans ansiktes ljus. Helt naturligt förs tankarna till syndafallet.
Sen ska de vända tillbaka och göra vad de gjorde då, manar dem Jesus. Kan det vara så att vi alla har ett minne av detta paradis. Att vi alla kan minnas, vända tillbaka och göra dessa ”första gärningar”. Eller gäller det här bara för Efesus, och eventuellt en och annan församling, i något nyevangeliserat område, gemenskaper som ännu inte hunnit stelna till? Jag skulle så gärna tro att vi alla, som individer och gemenskaper har sådana minnen, som gör att vi vet vad dessa första gärningar är. Skulle gärna samtala om det här med någon som på samma sätt undrar.
Hur som helst så tror jag att de som känner sig träffade av Jesu ord om den förlorade kärleken – och vi ska minnas att dessa brev är riktade till församlingar, inte i första hand till individer – att det klokaste man kan göra är att i gemenskap vända sig till honom. Fråga honom: Vad gäller här för vår församling? Har vi ett kärleksfullt förflutet? Kan vi vända tillbaka till det? Och om vi inte har, kan du Herre, som väckt denna längtan i oss, påminna oss om vad vi kan göra? Och sedan ska vi vänta och lyssna på hans svar. Det kommer nog om man är villig att lyssna och rätta sig.
Det finns ändå ett par konkreta saker vi kan börja med. Det ena är utrota jäktandet. Inte sluta arbeta förstås, men vända oss bort från det ständiga kravet på aktivitet. Det måste finnas stillhet i själen för att kärleken ska få rum.
Det andra är bitterheten. Den måste bort. Och det har jag lärt av Ingmar Rönn. När han i sin blogg skriver om brevet till Efesus gör han antagandet att de strider mot falska ledare och förvillelser som församlingen gått igenom har lämnat spår, man har ju litat på människor som sen visat sig vara falska. Man har tagit emot dem som vänner och vissa har man gett en ledarposition. De har först verkat goda och rättskaffens, knappast hade de annars valts till ledare. Desto värre kändes det sen att inse att man blivit lurad.
”När man varit i strid med andra, när man blivit sviken av människor man litade på, när man sett andra förvandlas från får till vargar, då är det lätt hänt att man sedan, när själva striden brunnit ut, har kvar en besvikelse, misstänksamhet, en försvunnen förmåga till tillit till andra, och där det är så, där lever man inte längre i den första kärlekens frihet och öppenhet”, skriver Rönn. ”Som resultat av detta kommer sedan lätt den slags överdrivna försiktighet, som till att börja med yttrar sig i reservation och försvarsattityder, och till slut gör att man stänger ute Herren själv i sin iver att hålla sig till rätt lära.”
Så vad ska man göra, svikna blir väl alla någon gång.
”… viktigt att man lever i förlåtelse, så att man konsekvent inför Herrens ansikte ber för och välsignar alla man kommit i delo med! Det var med all sannolikhet på den punkten det klickade i Efesus. De blev aldrig renade från sin besvikelse, och drabbades sedan av allt ont med försagdhetens ande i spetsen, som kommer in genom den dörr besvikelsen håller öppen.”
Rönn menar att breven till de sju församlingarna framför allt undervisar om faran att bli steril, alltså ofruktsam. En församling som inte går ut, inte evangeliserar, inte är det ljus för världen som varje kristen gemenskap ska vara, följer inte Jesus.
”Församlingen i Efesus blev så en församling så inställd på försvar att offensiven kom av sig. Nu är det så, att varav hjärtat är fullt, därom talar munnen. Om hjärtat är fullt av glädje över förlåtelse och frälsning och nytt liv i Kristus, då är det det man vill tala om. Då fungerar vittnesbördet utåt! Om hjärtat är fullt av besvikelse, gamla oavslutade konflikter, och rädsla för allt som inte står på listan över det som är uttryckligen tillåtet, då blir det dåligt med evangelisationen.”
Ja, det är ju detta som är så förödande. Med vår kärleksbrist drar vi ingen till oss.
”Det är fortfarande så, att om världen ser kristna som har kärlek inbördes, då har den lättare att tro, och det är fortfarande så, att om man ger vidare av den kärlek och förlåtelse Gud ger, då är man kvar i den första kärlekens ström. Den livshållningen har vi aldrig vare sig lov eller råd att överge!”
Flödande liv är motsatsen till ofruktsamhet – vi talar nu om det andliga livet och dess flöde eller brist på sådan. ”Åt den som segrar (han som till exempel förlåter någon som gjort honom illa) skall jag ge att äta av livets träd som står i Guds paradis”, säger Jesus till efesierna. Då börjar det flöda, då blir det frukt.
____________________________________
Del 3 Tre brev till kristna i antikens Turkiet
Jag fortsätter att ge vidare vad jag läst om Uppenbarelseboken. Det handlar nu om tre av de sju brev den åldrade Johannes skriver till församlingar i det som då kallades Asien. Vi får minnas att det är Jesus som är den verkliga avsändaren och att de skrevs också för oss. Han avslutar varje brev med: ”Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.” Så vi ska lyssna.
Brevet till församlingen i Smyrna
Såg nyligen en film som handlade om församlingen i Smyrna kort efter tiden då brevet som ingår i Uppenbarelseboken skrevs. Filmen gestaltade en liten grupp kristna med den historiske Polykarpus som ledare. Flera av dem blev dödade för att de vägrade tillbe kejsaren. Det är detta Jesus förbereder dem på i brevet. ”Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona.”
Staden Smyrna var mycket patriotisk och lojal mot Rom och det var här som man först började dyrka kejsaren som gud. Mot slutet av första århundradet blev situationen mycket svår för de kristna. De hade tidigare kanske varit utfrysta, hånade och också ekonomiskt trakasserade. ”Jag känner ditt lidande och din fattigdom”, säger Jesus, ”men du är rik.” Han har det himmelska perspektivet och ser annorlunda på sådant som rikedom och fattigdom. Men han vet vad det är att vara människa och lida. Han har ju själv gått igenom det. Så när Jesus säger att vi inte ska vara rädda för lidandet borde vi ju tro honom. Fast det är inte så lätt.
I filmen beskrivs hur en ung kristen pojke rymmer från en otäck situation i stället för att stå upp för sin vän som blir utfrågad av soldater. Efteråt är han förtvivlad. Hur klarade han inte av att försvara sin tro och sin kamrat? Varför lät han rädslan ta över? Han öppnar sig för Polykarpus, som erkänner att också han är rädd ibland. Den unga pojken förvånar sig över det. Det hade han inte kunnat tro. När pojken nästa gång hamnar i en liknande situation är han beredd. Han försvarar en trossyster som behandlas illa för att hon är kristen. Det leder till att han fängslas, och när han vägrar att tillbe kejsaren döms han att bli utlämnad åt rovdjur på en arena. Där ger han sitt liv för sin Herre.
Det här var en verklighet för många kristna vid slutet av första århundradet (liksom det väl har varit i alla tider någonstans på vår jord.)
Polykarpus själv blev martyr. Han brändes som en mycket gammal man på bål. Han lär ha svarat då han ombads att avsäga sig sin tro: ”Åttiosex år har jag tjänat Kristus. Under denna tid har han aldrig gjort mig något ont. Hur skulle jag då kunna häda honom nu, min Kung, min Frälsare. ”
Prokonsuln försökte ännu få honom att ändra sig genom att hota med bålet. Till det svarar Polykarpus: ”Du hotar mig med en eld som brinner en timme och sedan slocknar, och vet inget om den stundande domens eld och det eviga straff som väntar de ogudaktiga.”
This is the stuff of which the church is made.
David Pawson om martyrernas roll för kyrkans historia och nutid
Pawson uppmanar läsaren att fundera över varför kyrkan inte är förföljd i våra länder. Han menar att en sann kyrka möter motstånd överallt eftersom den med sitt liv kritiserar världens liv. Han ser två möjliga orsaker. Antingen har kyrkan i västvärlden influerat samhället så djupt att de kristna värderingarna finns också ute i världen. Alternativt har världen påverkat kyrkan så att de troende inte utgör något hot för världen. Själv menar han att det i högre grad handlar om det senare alternativet.
Det är klart det är obehagligt med förföljelse så vi kompromissar kanske och tänker att Jesus menade säkert inte det han sa (att han är den enda vägen till Gud, t.ex). I de följande två församlingsbreven kommer just kompromissandet med världens krav att vara huvudsaken i Jesus kritik.
”Var inte rädd för vad du kommer att få lida,” säger Jesus alltså och det är honom vi ska lyssna till också idag. Vi ska inte låta oss styras av rädslan. Den krymper oss. Jesus beskriver sig som ”den första och den sista, han som var död och har fått liv igen”. Livet slutar inte med döden för den som håller fast vid honom.
Om vi verkligen följer Jesus får vi möta svårigheter av olika slag. Ingmar Rönn kommenterar: ”Det är inte här vi ska vänta oss att få ut vårt goda, i den här världen lider den, som bekänner Kristus, betryck – av varierande valör och kulör, men det finns där, på något sätt, i varje lärjunges liv. Det hör till spelreglerna. Men till spelreglerna hör också, att denna tidens lidanden ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår, då när Jesus kommer tillbaka!”
___________
Brevet till Pergamus
Också i Pergamus har de kristna lidit förföljelse – och hållit ut. Ändå blir de klandrade av Herren. Och nu följer en rad hänvisningar till personer, läror och synder som känns väldigt avlägsna, kanske obegripliga. Det är svårt att ta till sig en förmaning om man inte vet vad den syftar på. Men innan jag vänder mig till de visa männen (Pawson, etc.), vill jag försöka förstå. Med Guds Andes hjälp förstår vi vad vi behöver. Sen är det inte fel att söka i uppslagsverk, på nätet, fråga kunnigare kristna, men Andens hjälp är det primära.
Jesus kritiserar församlingen för att den tolererar några inom sig som håller sig till Bileams lära och det står ju faktiskt om Bileam i Bibeln, så det kan man slå upp. Fast redan i detta korta brev kan man läsa en sak som borde gå att förstå och ta lärdom av. Där står att Bileam lärde Balak (inte det viktigaste att direkt veta vem de var) att sätta ut en fälla för Israels barn. Det finns alltså någon i den kristna församlingen i Pergamus som håller sig till samma typ av lära. Och den läran kommer från en man som satte ut fällor, som lurats alltså.
Men vad har vi med det att göra? Sådana som luras finns väl inte i våra församlingar?
Eller, hm, ja, om det funnes vad skulle vi göra åt den saken? Har vi några medel alls att hålla kyrkans lära ren? Det här är en allvarlig fråga, församlingstukt kan så lätt missbrukas. För Jesus var den allvarlig på ett annat sätt – ”Se till att ni inte blir vilseledda!”
Bileam hade vilselett israeliterna så att de lät sig lockas av fiendens kvinnor, både till sexuellt umgänge och till avgudadyrkan. Så försvagades de och kunde inte stå emot fienden. De kompromissade med Guds tydliga och stränga bud. Och på samma sätt lockas nu de kristna i Pergamus att pruta på kraven och släppa in sådant som är emot Guds vilja. Pawson skriver: ”De hade redan börjat kompromissa med sin tro och livsföring. De lät hednisk tro och hedniska levnadsvanor påverka dem mer än de förstod. På det sättet kan Satan få makt över en församling. Det behöver inte ske genom ett direkt frontalangrepp utan genom att han obemärkt arbetar sig in i ens levnadssätt och ens doktrin.”
Sen varnar Jesus för nikolaiternas lära, som han med stränghet manar församlingen att omvända sig från. Vad var nu de för några? Enligt Pawson kunde de själva ha beskrivit sin livssyn så här: ”Vi ska inte vara trångsynta, inte så pryda eller överdrivet anständiga, inte så maniskt religiösa, med ständigt dåligt samvete.” Låter inte helt antikt. Förklaringar som ”nog tror jag, men inte behöver man ju vara så himla religiös” hör vi också idag. Det grekiska namnet Nikolaos betyder ”människans seger” och för nog åtminstone mina tankar till en världssyn där människan är alltings mått, där man inte räknar med någon Gud.
”Se till att ni inte blir vilseledda!”, säger han som är vår herre. Det är honom vi ska ledas av och inte av andras bedömningar. När han presenterar sig för församlingen i Pergamus, kallar han sig ”han som har det skarpa tveeggade svärdet”. Den bilden talar om att Jesus är beredd till strid. Och han varnar ännu: ”Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem (de som vilseleder) med min muns svärd.”
Men Jesus inte bara varnar han visar också vad som väntar ”den som segrar”. Han ska få del av ”det dolda mannat”. Handlar väl om något slags livgivande men för de flesta dold kraft eller näring. Också ska han få en vit sten med ett nytt namn som bara den som får det känner. Jag tänker på troslivets glädje – intimiteten och styrkan. Jag tänker på martyrer och helgon – någonting finns där som inte världen känner, det dolda mannat, det hemliga blott för den utvalda igenkännliga namnet, som ger dem uthållighet i tunga prövningar.
_____________
Brevet till Tyatira
Också denna församling får först beröm och sedan skarpa varningar. Det är någon som kommit in i gemenskapen och förleder den. Här nämns personen vid namn, kvinnan Isebel (troligen ett symboliskt namn, jämför drottning Isebel i GT). Hon har med sig omoral, hon kompromissar och lär ut kompromissande. Och församlingen låter henne hållas.
”De har nämligen drabbats av motsvarigheten till det vi nuförtiden skulle kunna kalla toleranssjukan!”, skriver Rönn. ”Toleranssjukan är den andliga sjukdom som får oss att tro att vi måste låta alla få leva som de vill och känner för, och låta alla hållas med alla galenskaper de kan hitta på att vilja införa i Kristi församling, för annars är vi ’kärlekslösa, hårda och dömande, och stöter bort människor’…
Den sjukan tar sig konkret uttryck, nu som då i Tyatira, i att man ’låter dem hållas’, alltså, man vet vad som händer, man vet att det inte är bra, men man väljer – av olika orsaker – att inte ta itu med det.
Eller, även om det på ytan kan se ut som olika orsaker handlar det ofta ändå i grunden om samma sak, nämligen rädsla, rädsla för att verka gammalmodig, rädsla för att bli hånad och föraktad, rädsla för konflikter, rädsla för ’kvinnan Isebel’.”
Pawson ger en förklaring till varför det var så frestande att börja lyssna på kompromisser. De som arbetade med hantverk och handel hörde till gillen som hade monopol inom sitt område. Gillet ordnade fester där man dyrkade avgudar. De avslutades ofta med sexuella orgier. Den som inte ville delta kunde uteslutas ur gillet, vilket i praktiken betydde att de fick väldigt svårt att idka handel. Det förföriska budskapet var: Kanske kunde man delta lite i någon fest för att få vara kvar i gillet. Lite avgudadyrkan gjorde väl inte så mycket. Man menade ju ingenting med det … Kanske var det detta kvinnan Isebel förespråkade.
”… hon undervisar och förleder mina tjänare till att bedriva otukt och äta kött från avgudaoffer…” Hon ”säger sig vara profetissa”. Hon har alltså kommit med ett budskap hon påstår är från Gud, fast det står i motsats till Guds ord i Skriften. ”Men Gud motsäger aldrig sig själv”, (Pawson).
Jesus säger att han gett kvinnan tid att omvända sig men att hon inte velat. Han kommer själv att ta itu med henne och ”de som bedriver otukt med henne skall komma i stor nöd, om de inte omvänder sig från hennes gärningar.” Men dem som inte har anammat hennes lära uppmanar han att hålla fast det de har. Det speciella här är kanske att Jesus lovar dem som håller fast vid hans gärningar ända till slutet att få makt över folken, en krossande makt. Jesus talar om en järnspira och att krossa folken som lerkärl, ”såsom jag har fått den makten av min Fader.”
Och många i Tyatira har hållit fast. ”Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina senaste gärningar är fler än dina första.” Jesus ser alltså inte bara det som gått fel, men han vet hur lätt det onda kan sprida sig och ta över om en maktmänniska får inflytande i en församling. Här uppmanar jag den som är intresserad av just det att läsa Ingmar Rönns blogg: https://ironn.org/?p=1827
Jag vill sluta med att påminna om en annan viljestark kvinna – från samma stad – som gick en helt annan väg. Lydia bodde i makedoniska Filippi där hon handlade med purpurtyger från sin hemstad Tyatira. En sabbat hade hon och andra kvinnor samlats till bön vid flodstranden. Paulus kom dit och berättade om Jesus Kristus. Då öppnade hon sitt hjärta – ja det står faktiskt att Herren öppnade hennes hjärta – för evangeliet. Hon visade beslutsamhet och lät döpa sig tillsammans med alla i familjen. Samtidigt visar hon ödmjukhet och generositet. Hon blev – vad man vet – Europas första kristna. Läs det lilla som finns om henne i Apg 16:13-15. Det är innehållsrika verser.
Del 4 Sardes, Filadelfia och Laodicea
Uppenbarelsebokens brev till församlingarna är viktiga att läsa för varje tid. Och särskilt i tider då vi tror oss vara säkra. Förr använde man benämningen själafienden om den onde. Han är verkligen en fiende och aldrig overksam. Vi ska inte heller slappna i vaksamhet. Den saken blir särskilt aktuell i brevet till Sardes – staden som trodde sig vara säker.
Sardes
”Du har namnet om dig att du lever, men du är död.”, säger Jesus till församlingen i Sardes. Det är hårda ord. Det första jag tänker: Vad är det som har hänt här? Vi får inte veta mycket om situationen bland de kristna, bara att de inte håller måttet.
Min nästa tanke är hur ska jag/vår församling kunna bestå inför den fullkomlige, för det är sådan han presenterar sig, ”han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna”. Talet sju är det fullkomligas tal. Han – Jesus – säger: ”jag har inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför min Gud”. Vad ska jag/vi alla ofullkomliga göra då?
”Vakna upp och håll dig vaken och stärk det som är kvar.” Det finns tydligen ändå något som inte är dött i församlingen i Sardes. ”Kom ihåg vad du har tagit emot och hört, och håll fast vid det och omvänd dig.” En gång har evangeliet blivit presenterat rent och klart, inte bara i Sardes utan också för oss. Det gäller att komma ihåg och vända om till det, och stärka det.
”Det finns ett behov att blicka bakåt”, skriver Pawson och avser både Sardes och många av dagens församlingar, ”tänka på hur församlingen en gång startade, med enkla, gudfruktiga människor, som lyssnade, tog emot och blev frälsta av nåd. … Man behöver också se på dagens situation och omvända sig från vad församlingen har blivit – moderiktig, död … Och man behövde se framåt: om du inte håller dig vaken skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig.”
Församlingen i Sardes var alltför eftergiven och släpphänt enligt Pawson. Han berättar en historia om hur staden Sardes, som ansågs ointagbar hela två gånger blev överraskad av fiender på grund av soldaters tanklöshet. Ena gången hade en soldat tappat sin hjälm från muren där han stod. Fiendehärens spion upptäckte hur soldaten tog sig ner längs en svårupptäckt stig och plockade upp hjälmen. Därefter visste fienderna var de kunde ta sig in och överrumpla de förslappade soldaterna. På samma sätt säger Jesus att om församlingen inte är vaksam skall han komma över den som en tjuv och man ska inte veta när han kommer.
Själv tänker jag själv på orden: ”Du har namnet om dig att du lever …”. Kanske är det just det som är så förödande, att ha ett namn att leva upp till. Att tänka mera på hur jag/vår församling ser ut i världens ögon, att det blir ledstjärnan för ens verksamhet, än att söka Guds väg i ödmjukhet och lydnad.
"Men du har några få i Sardes som inte har smutsat ner sina kläder, och de skall vandra tillsammans med mig i vita kläder, ty de är värdiga."
Vita kläder står för renhet och rättfärdighet.
Jesus på förklaringsberget förvandlades så att hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Månne det inte är det slags vita kläder som de värdiga i Sardes får löfte om.
Bilden är Carl Blochs Kristi förklaring.
Tycker att Ingmar Rönns tankar också är mycket viktiga. Han utgår från stadens namn, Sardes, att människorna där var vad vi brukar kalla sardoniska, alltså hånfulla, nedlåtande, arroganta.
”Jag tänker mig att detta var dels en debattglad församling, där man trätte om lärofrågor, ordningsfrågor, praktiska saker, och allt annat man kan gräla om och försöka få sin vilja fram i, där man disputerade och diskuterade och grälade, inte för att hitta Guds väg och vilja, utan för att trycka ner sina motståndare och själv få rätt.
Sånt är synd, för det sker inte av tro och inte i kärlek.
Dels tänker jag mig att man hade en jargong av ett slag, som fick människor att bli ledsna och sårade, en umgängesstil som gynnade de munviga och fick andra, mer tystlåtna och försiktiga, att känna sig utanför. En jargong som gynnade ytlighet och undvek djup.
Med all sannolikhet fanns där också en tredje dimension av elakhet och ondska, nämligen intriger och maktspel, med åtföljande skvaller och ryktesspridning.
Till slut föreställer jag mig att det var en församling där spontana uttryck för glädje över Gud och hans frälsning ogillades och förlöjligades – det passar väl in i ett mönster av sarkasmer och ytliga, sardoniska människor!”
Låter verkligen som dödens.
Och här plötsligt vet jag, och alla som nån gång har tagit emot nåd vet med mig i vilken position man då varit. På knä, ”ej med ett strå av egen grund att bygga på, blott därför att du dog för mig, jag kommer, o Guds Lamm, till dig”. Helt beroende av Honom, är man plötsligt ”på rätt”, fullkomlig. Det låter konstigt att skriva värdig, men så är det ju.
Just som jag är jag kommer nu,
mitt hjärtas nöd den känner du:
ett fläckat liv, en sargad själ,
du vet det, o Guds Lamm så väl.
Just som jag är tag mig emot.
Jag böjer mig invid din fot.
Blott därför att du dog för mig,
jag kommer nu, Guds Lamm till dig.
Charlotte Elliot
Därifrån får jag förstås resa mig. Upprättad – det är också ett fint ord. Halleluja.
___________________
Filadelfia
”Din kraft är ringa”, säger Jesus om församlingen i Filadelfia, men ”du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” ”Detta är hemligheten bakom framgångsrik tjänst för Herren. Vi är inte kallade att vara framgångsrika, vi är kallade till trofasthet”, skriver Pawson. ” En liten församling med en stor gudstro kan göra mer än en stor församling med en liten gudstro.”
Den här församlingen är i mycket motsatsen till den föregående. Jesus har ingenting alls att klandra dem för. Han kallar sig ”den helige och sanne” och sådan är också denna lilla kristna gemenskap.
Filadelfia var en stad där många vägar korsades. Om man reste landvägen mellan Europa och Asien gick vägen just genom Filadelfia. Den kung som en gång grundade staden ville sprida den grekiska kulturen och religionen. Det fanns följaktligen många tempel och gudabilder i staden och en slags missionsiver.
Nu säger Jesus något intressant. Först säger han att han har Davids nyckel, han är den som ”öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Och så är det förstås. Eftersom Jesus har all makt kan ha förstås stänga en dörr och efter det är det lönlöst att stå där och riva i den. Men han kan också öppna, och hålla öppet. Och det är vad han lovar de kristna i Filadelfia. ”Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga …” Vad det exakt betyder i deras fall står ju inte där. Men förutom att det är öppet till Jesus själv och genom honom till Fadern och den eviga härligheten så kan det troligen betyda en öppning för evangelisation. Kanske betyder det att församlingen skulle ta vara på det faktum att så många människor reste genom staden och berätta för dem om Jesus? Det är vad Pawson antar. Han menar att de kristna erbjöd resenärerna husrum i sina hem och att de genom detta också kunde förmedla Kristi kärlek.
I staden fanns en judisk församling och en synagoga, sådana fanns i många städer utmed färdvägarna i Romarriket. Men han, den Helige och Sanne, som säger sig vara den som har Davids nyckel, fördömer den. ”Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger.” Stolthet som lett till förakt och hårdhet mot de kristna kan vara orsaken till att Jesus dömer dem så hårt. Men dessa falska judar ska inse att det är den lilla kristna församlingen som är älskad av Jesus. ”Jag skall få dem att komma och falla ner inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär.” Skulle också där evangelisationen ha framgång?
Om vi tänker på vår tid och oss själva så får vi väl konstatera att det inte alltid så lätt att se var de öppna dörrarna finns. I synnerhet om vi bekymrar oss mer om de stängda. Att vi inte kan samlas i kyrkor och bönehus som vi är vana vid har vi upplevt nu under pandemin. Men i stället har församlingar och andra kristna grupper börjat sända andakter och gudstjänster genom internet och lokal-TV. Når kanske fler på det sättet. Och det finns säkert andra dörrar. Be om hjälp att se dem!
Laodicea
Detta brev liknar inget av de föregående. Där finns ingenting om förföljelse, ingenting om avgudadyrkan eller irrläror eller omoral, som i breven till de andra församlingarna. Vad var det då som var så hemskt i denna församling?
”Det finns inget värre sätt att förnedra Kristus än att vara ljum,” säger Pawson. ”Det är inte bara en skymf och vanära mot Kristus, det undergräver och förstör också församlingen.” Också världen föraktar den som är slapp i sin tro, menar han . ”eftersom du är ljum och varken varm eller kall skall jag spy ut dig ur min mun”, säger Jesus. ”Det tycks som om ljumma människor får honom att må illa. Jag har hört folk tala med förakt om hur likgiltiga många av världens människor är inför Kristus. Kristus själv är mycket mer oroad över likgiltigheten bland de kristna, ty det är den som orsakar världens likgiltighet. Tro mig, där en församling är brinnande, kommer folk att bli antingen starkt för eller starkt emot de kristna, antingen våldsamma motståndare eller obändiga försvarare.”
Jesus uttalar den mest fruktansvärda anklagelse mot denna församling där medlemmarna tycks vara helt nöjda med sig själva. ”Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken.”
Den rika staden, med utvecklat bankväsende, avancerad byggnadsteknik, medicinsk kunskap på hög nivå och glamouröst mode – det är här jag känner igen mig. Bland överflödet, självtillräckligheten och ytligheten.
Fast själv är jag ju inte sån!
Vill inte vara sån. Ändå kan jag inte älska dig min Gud av hela mitt hjärta. Jag dras åt många andra håll, jag plottrar bort mitt liv, jag glömmer dig.
Vad ska jag göra, Herre?
”Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld”. Av visa män lär jag mig att det som är renat i eld har gått genom lidandets ugn. Så det är vägen. Jag tror inte man/jag behöver söka upp lidande. Det handlar om de där valen vi gör varje dag, små och stora – tillräckligt med lidande där. Hur är det Jesus säger om sig själv i brevets inledning? Han är det trovärdiga och sannfärdiga vittnet. Vi följer honom. Vägvisare vid vägskälen ( de där vardagsvalen) är troheten och sanningen. Att inte låtsas bort det man vet man ska göra. (Och jo, valet kan lika väl handla om att välja bort det som man känner att man absolut måste vara med på men som man ju vet att man inte ska.) Bibliskt uttryckt – att dö bort från sig själv.
”…och vita kläder att skyla dig med så att din skamliga nakenhet inte syns”. Vita kläder betyder i Bibeln och särskilt i Uppenbarelseboken, Kristi rättfärdighet, säger de visa. Jag tror på goda vanor. Man kan, på knä vid sängen, låta Guds Ande söka igenom ens hjärta en gång per dag. (Kvällstid kl 22 kan för någon vara ett lysande gott val.) Sannfärdighet igen och trohet. Och vitklädd till natten.
”… och salva att smörja dina ögon med så att du kan se.” Här handlar det nog om trons ögon, den andliga verklighetens, som gör att man ser det Jesus ser, eller lite av det i alla fall, hur ”eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken” man/jag är utan Honom.
Och salvan som botar synskadan? Nu gräver jag i egna erfarenheter – Guds ord i Bibeln, god undervisning, och Andens ljus. ”Ditt ord är mina fötters lykta”, en enkel och konkret bild på detta. En annan lite mer komplicerad är Jesus ord då han berättar om just Anden: ”… när han kommer skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom.” Det är väl klarsyn om något!
Jag vill ännu dela med mig av ett enkelt råd. Det är med viss bävan jag nämner det eftersom det handlar om att möta Gud och Gud är helig. Bra med de där vita rättfärdighetskläderna först. – Öppna dina ögon när du kommer inför Herren, lyft blicken och se in i hans ansikte, in i hans ögon. Det är omöjligt att ljuga eller låtsas inför honom. Där blir dina ögon rena. Det är han som gör det.
"Se jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig." Vi tänker ofta på denna bild, och den finns i många versioner, som att det handlar om vårt hjärtas dörr, men det kan också betyda församlingens. Den ljumma församlingen i Laodicea är den ju riktad till. Pawson tror att det hjälper om en människa hör och på riktigt tar emot Jesus i sitt liv. Då börjar det ske något i församlingen också. Holman Hunts målning The light of the world
Brevet till Laodicea är nog ändå en vacker text, tänker jag. ”Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag.” Det är för att han älskar oss han är så sträng. Och samtidigt så respektfull. Tänk att han som har nycklarna, som kan öppna så att ingen kan stänga och stänga så att ingen kan öppna, inte tränger sig in, utan väntar på vår inbjudan.
Del 5 Himlen öppen
På vår vandring genom Uppenbarelseboken lämnar vi nu tillsammans med Johannes jorden och förflyttas till himlen, till Gud själv, till änglar och märkliga varelser. Och till en tid som troligen ligger framför oss. Det blir mycket värre att föreställa sig allt det som här beskrivs och – ibland – att förstå meningen.
Inför Guds tron
Jesus talar till Johannes, fången på Patmos – kanske är han kedjad vid väggen i en grotta, men han kan se in i himlen, en dörr står ju öppen dit. Rösten, som han redan hört, som en basun, säger: ”Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som måste ske härefter.” Johannes är genast där inför tronen. Det är i Anden han ser och hör och förflyttas. Han ser Gud sitta där, han hör dunder och åska, ser blixtar. Det antyder att Guds dom är på kommande. Människor kan inte se Gud och leva, lär oss Bibeln. Vi ska inte heller göra oss några bilder av Gud, så när Johannes ska beskriva Gud själv talar han om ädla stenar, vi får säkert föreställa oss dem som färgstarka och lysande, liksom bakgrunden ”en regnbåge som en smaragd”. Vi ser himmelska väsen som faller ner i tillbedjan och lovprisning inför honom.
Framför tronen brinner sju facklor – Guds sju andar – omgivna av ett hav av glas, klart som kristall. Jag tror att vi får tänka på allt det vackraste vi vet, ett spegelblankt hav, facklor som brinner ute i vattnet som speglar elden och mitt i detta tronen, upphöjd och kringstrålad, och i centrum av allt sitter Han som har skapat allting. Och det är för det han prisas: ”Du vår Herre och Gud, är värdig, att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.”
Också de väsen som prisar Gud är hans skapade verk. Om de är människor eller änglar kan man ha olika uppfattning om. David Pawson (som är min nutida guide genom Uppenbarelseboken) menar att såväl de fyra märkliga väsendena liksom de 24 äldste som också sitter på troner, när de inte faller ner inför Gud, att de alla är änglavarelser. Han hänvisar till Hesekiel kapitel 10 som tecknar en bild som liknar denna (också i kapitel 1 beskrivs de fyra väsendena med liknande ord som i Uppenbarelseboken).
Jag såg en gång en örn, seglande på sina mäktiga vingar högt över och skogen och villan som vi just skulle lämna. Det var min son som visade: Ser du, en örn? Det gick kalla kårar längs ryggraden. Jag tror jag fick tårar i ögonen också – denna storslagna, ensamma fågel. Ett av de fyra väsendena, som står inför tronen, ”liknade en flygande örn”. De tre övriga beskrivs som ett lejon, en ung tjur och en som hade ett ansikte som en människa. Snabbhet, styrka, tjänande och intelligens menar Pawson att de ska förmedla. Jag tänker på vilken överblick och uppmärksamhet örnen har. Fast just den saken, den skarpa iakttagelseförmågan och vaksamheten, står de alla för. Det beskrivs som att de har fullt med ögon, framtill och baktill.
Väsendena har sex vingar. För många år sen gjorde jag med en juniorgrupp änglar av hushållspappersrullar. Vi gav dem tre vingpar. Jag ville testa hur det kan se ut (eftersom jag stött på beskrivningen i Jesaja 6) för det verkade så konstigt. Det blev mycket klarare att uppfatta efter det.
Dessa väsen säger utan uppehåll: ”Helig, helig, helig är Herren Gud, den allsmäktige, han som var och som är och som kommer.” Vi ska nog inte tänka på det som ett rabblande, mera som en andning som hela tiden är riktad mot den Helige, en koncentration som är självklar och lugn – och i Gud. Det är nog från honom det kommer och vänder tillbaka till honom, tänker jag.
Den förseglade bokrullen
Gud har en bokrulle i sin hand. Den är förseglad med sju sigill. Det går ju inte att öppna ett förseglat brev eller paket om man inte har rätt till det. Ingen tycks ha den rätten. Johannes, som inser att där står något otroligt viktigt i denna bokrulle, blir förtvivlad. ”Och jag grät bittert över att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen”.
Pawson skriver: ”När bokrullen öppnas, kommer Guds dom att falla över gudlösa människor och nu verkar det som att ingen finns som är värdig att öppna sigillen. Varför inte? Därför att den som ska öppna bokrullen [och alltså utlösa domen] måste ha varit frestad på samma sätt som en människa men övervunnit frestelserna. En av Guds rättviseprinciper är med andra ord: ingen får döma en människa som inte själv har mött samma prövningar som den människa han ska döma, och gått segrande igenom. Det är en underbar princip. Det betyder att domaren kommer att vara en som till fullo förstår varje människas betryck och lidande och en som ändå har förblivit ren. När Johannes förstår det inser han att detta [att ingen sådan tycks finnas] kommer att få förfärliga följder för Guds plan. Om ingen värdig finns som kan döma, kommer ondskan att fortsätta i all evighet.”
Men en av de äldste säger: ”Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat, och han kan öppna bokrullen och bryta dess sju sigill.”
Pawson skriver: ”Johannes ser sig om efter ett lejon och ser inget. Ett av de fyra väsendena liknar ett lejon, men det är inte det lejonet som åsyftas. Han tittar överallt och får så syn på ett djur han inte sett tidigare. Och det är ett lamm. Här ser vi den mest häpnadsväckande motsägelse – Jesus är både ett lejon och ett lamm samtidigt. Man kan se det i hans jordeliv. Samma Jesus som tog upp barnen i sin famn och välsigna dem kunde köra ut penningväxlare ur templet. Det finns väldigt få människor som kan vara både ett lejon och ett lamm, i perfekt balans.”
Lammet ser ut att ha blivit slaktat, säger Johannes. Och då om inte förr känner vi ju igen vår älskade Herre Jesus, Guds offerlamm, vår blödande frälsare. Nu har han sju horn – fullkomlig makt – och sju ögon – Guds sju andar ”utsända över hela jorden”. Jag tror inte vi behöver föreställa oss hur det ser ut med sju horn eller sju ögon på ett huvud. Det ser inte ut som vi tänker. Det är bara så att Johannes vet detta, att lammet är så utrustat. Och lammet går fram och tar bokrullen ur Guds hand. Och då börjar lovprisningen igen. Den börjar med att alla faller ner inför lammet. – Och nu får också vi vara med. – De äldste har nämligen med sig guldskålar fulla av rökelse, ”som är de heligas böner”. ”Här överlämnas jordens heligas böner till lammet”. Känns stort.
Den lovsång som nu ljuder är ny, sägs det. Den handlar om lammet som med sitt blod köpt människor åt Gud, ”människor av alla stammar och språk, folk och folkslag”. Det är nånting väldigt viktigt med det att alla slags folk ska vara med i Guds rike. Kan vi förstå det på något annat sätt än att alla slags kulturer och språk bidrar med något till helheten som annars inte skulle finnas? På ett sätt är det ju så redan här, fast vi inte ser det så klart som vi förmodligen ska göra en gång.
”Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud”. Så sjunger man inför tronen, spännande, inte sant? Och sedan: ”De skall regera på jorden”. Väldigt intressant det också, men eftersom Pawson inte skriver något om det här så får vi lämna det, just nu åtminstone.
Och lovprisningen fortsätter med ständigt nya sånger. Och nu är det frälsaren, offerlammet, Jesus Kristus, man prisar för hans dyrbara frälsning. Och sist prisas både Fadern och Sonen: ”Honom som sitter på tronen, honom och lammet tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten, i evigheternas evigheter.”
Det här med lovsång i allmänhet och den himmelska lovsången i synnerhet kanske oroar någon. En stund kan man ju sjunga, åtminstone om man tycker om att sjunga, men ständig lovsång? Fast det är mycket som kommer att vara annorlunda på andra sidan. Vi kan bara få små glimtar av det här. Pawson återger en händelse han varit med om.
Det var en vanlig arbetare ”som tydligen inte hade någon sångröst. En gång hörde jag honom sjunga i Anden och jag har aldrig hört något så vackert i mitt liv. … Jag satt med en vän och lyssnade och det var som en klocka som ringde ut över fälten en klar, frostig morgon. Musiken bestod av cirka fem noter, bara upp och ner, så vackert sjunget. Min vän som var präst grep mig i armen och sa: ’Hör, det är ju perfekt hebreiska’. Jag kunde väldigt lite hebreiska på den tiden, så jag bad honom översätta. ’Det handlar om Guds frid som strömmar in i våra själar’. Jag lyssnade till sången som sjöngs av en man som inte var någon sångare, där både ord och toner gavs honom direkt av Anden, och jag visste hur vi kommer att sjunga i härligheten.”
Nästa avsnitt handlar om vad som händer när sigillen bryts.
Del 6 Ondskan är lös
Vi står skrämda inför tanken på det som kommer att bli verklighet när Uppenbarelsens profetior går i uppfyllelse. Måste det ske? Måste också Guds folk genomgå denna stora nöd? Varför Herre? Finns det något gott i allt detta?
David Pawson menar att det som kommer att förstöra vår civilisation redan finns här. Det är människans själviskhet, avund, girighet och liknöje, hennes oförsonlighet, förakt och stridslystnad, ohämmade sexuella impulser, trots och högmod. Vi vet det, det finns på skolgårdar och på arbetsplatser, i hem och bland dem som styr, bland rika och bland fattiga. Man kan tro att det inte finns hos en själv bara i de andra. Det är nog självbedrägeri. I det som nu följder i min genomgång av Uppenbarelseboken, beskrivs hur Gud öppnar de spärrar som hållit ondskans rasande krafter i styr.
Pawson skriver: ”När Kristus själv bryter sigillen, ett efter ett, släpper han loss något i världen som kommer att göra slut på den gudlösa civilisationen. Allt Gud behöver göra för att förstöra civilisationen, är att ta bort det som bromsar. Det finns tillräckligt med ont i världen och i människohjärtat för att förstöra det samhälle vi lever i.” Den enda orsaken till att det inte har förstörts ännu är att Gud har förseglat en del av de förstörande krafterna, menar Pawson. Bromsarna är på. Men när han tar bort dem släpps krafterna loss.
När de första fyra av de sju sigillen bryts kommer ryttare på hästar i olika färger fram. Den första ryttaren beskrivs med orden ”han som satt på den hade en båge” och på samma sätt beskrivs de andra ha något tillbehör. Jag går inte närmare in på detta. Pawson menar att hästarna är bilder för en världserövrare, för krig, hungersnöd och död. En mycket svår tid alltså. När Jesus talar om detta använder han ordet födslovåndor, vilket antyder att nånting nytt ska födas fram och att den svåra tiden får ett gott slut. För den som känner till detta, är tiden naturligtvis lättare att uthärda än för en som ingenting vet. Det lär inte heller vara fråga om mer än några år som den riktigt svåra tiden varar. Bibeln talar på flera ställen om en tid, tider och en halv tid. Om en tid är ett år, och tider två, så handlar det om 3 ½ år. På andra ställen talas om 1280 dagar, också 42 månader nämns. Vi får återkomma till det.
Kan det finnas något gott i detta? Ingmar Rönn menar att man kan ”förstå de sju sigillen som ett Guds sista försök att väcka jordens folk till besinning, en sista kallelse, ett sista erbjudande om försoning och frälsning. …Det är sorgligt att tvingas konstatera, men det är under sådana tider [under krig och svår nöd] som människor har brukat vända sig till Gud, också de som i fredstid inte hade en tanke på Gud eller andliga ting. Och Gud tänker mer på vårt eviga väl än på vår jordiska lycka, så detta är något han använder för att väcka och kalla på mänskligheten. För vad har en människa för nytta av att vinna hela världen och få allt hon vill, om hon förlorar sin själ?”
Men hur blir det för oss, vi som har vänt om, vi som redan följer dig Herre? Ska vi också lida? Det verkar vara Guds avsikt. När det femte sigillet bryts vänds blicken från jorden till himlen. Vi får se dem av Guds folk som dödats för sin tros skull. Vi vet att så sker redan idag, liksom det har följt kyrkans historia. Martyrernas själar är nu hos Gud och de undrar när Gud ska döma jordens invånare och utkräva hämnd för martyrernas blod. Det är också vad Guds egen stränga rättvisa kräver. Men ännu är det inte dags. ”Martyrernas blod är kyrkans utsäde”, sa kyrkofader Tertullianus. Det betyder att kyrkan och de troendes antal växer där kyrkan förföljs. Kanske är det detta som är Guds avsikt med fördröjningen, att ännu någon trotsig själ skulle vända om. Han vill ju att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
Här vill jag sticka in med en fiktiv berättelse, en av de stora. I sin mäktiga roman Sagan om ringen (el i nyöversättning Ringarnas herre) gestaltar Tolkien den vedermöda som drabbar Midgård. Som läsare följer man framförallt de små, Frodo och Sam (se bilden överst). De är på väg in i mörkrets rike Mordor, med den farliga och starkt frestande härskarringen som måste föras till Domberget och kastas i dess brinnande djup, det enda ställe där den kan förstöras. I något skede säger Frodo till Sam: − Jag klarar det inte, jag kan inte.
Det är så många motgångar, så många faror, så utmattande och näst intill hopplöst. Och ringen han bär frestar och förvirrar honom. Det som Sam sen säger har blivit legendariskt (ur Peter Jacksons magnifika film The two towers, citatet är inte exakt så här i boken):
− Det är som i de stora sagorna, herr Frodo, de som verkligen betydde nånting. Fulla av mörker och faror var de. Ibland ville man inte höra slutet. För hur skulle det kunna sluta väl? Hur skulle världen kunna gå tillbaka till vad den varit när så mycket ont hade hänt?
Men sist och slutligen är den bara nånting övergående, den här skuggan. Själva mörkret måste vika. En ny dag ska gry. Och när solen skiner, skiner den desto klarare. Såna är berättelserna man har inom sig. De betydde nåt trots att man var för liten att förstå allt då. Men jag tror att jag förstår nu, herr Frodo. Personerna i sagorna hade många möjligheter att vända tillbaka, men de gjorde det inte. De fortsatte. De höll fast vid något.
Frodo undrar uppgivet: − Vad håller vi fast vid?
− Att det finns nånting gott i världen, herr Frodo … nånting värt att kämpa för.
_________
Vi har också berättelser som styrker och tröstar, som ingjuter hopp, framförallt Bibelns berättelser. Det är ju bara en kort tid, ”nånting övergående”, detta tunga, mörka. Sen ska det bli ljust, och gott, och ljuvt, ja härligt. Men ännu är vi inte där.
När det sjätte sigillet bryts blir det en stor jordbävning. Också himlens makter skakas. Jesus berättade om det redan då han levde på jorden, att detta kommer att hända i de sista tiderna. ”Vi litar på att solen ska stiga upp i morgon, och det kommer den att göra, men bara därför att Gud befaller den att göra så”, skriver Pawson. ”Vi litar på att stjärnorna hålls på sina platser, annars kunde vi inte navigera flyg och fartyg. Vi litar på att månen finns där, vi litar på naturens regelbundenhet, men nu (i detta skede av den stora nöden) blir också naturen opålitlig.
Vi hör idag mycket om global uppvärmning, nedsmutsning av haven, floderna och atmosfären, klimatförändring, utrotning av fiskar och växter. Och det är vad vi hela tiden gör, förgiftar vår egen värld. Men här [i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel] har vi nu en bild av ett universum som börjar skakas. Stjärnor faller från sina banor, månen förändrar färg, solen förmörkas, jorden darrar och himlen försvinner som om någon rullat ihop den som en bit pergament, berg och öar flyttar på sig så alla kartböcker blir föråldrade. Det här ger en bild av hur hela universum upplöses, skakar och beter sig på ett främmande sätt. Och den dagen, sägs det, skall alla frukta Gud – varenda en! Det gör man inte idag. Jag möter inte många människor som fruktar Gud …”
Den gudlösa människan, som nu får uppleva följderna av sitt eget trots mot skaparen, tvingas till sist att möta honom som hon sprungit undan. Det blir ett grymt uppvaknande. Man försöker ännu komma undan. ”Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor. Och de säger till bergen och klipporna: ’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede.’”
Vad händer under tiden med Guds folk? Till det ska vi återkomma och till det sjunde sigillet som ännu är obrutet.
Del 7 Om Guds folk … och om himlens tystnad
Sedan jag skrev senast har det militära anfallet på Ukraina skett. Den självklara trygghethetskänsla som många av oss haft, att krig tillhör det förgångna eller åtminstone inte kommer att uppstå här i Europa, finns inte mer. Nog har väl många vetat att detta kunde ske, men det är först nu när det skett som man inser vad det var att leva utan detta faktiska hot som kriget utgör. Det är klart att man som kristen tänker på ändens tid, på Antikrist och allt som ska övergå världen innan Jesus kommer tillbaka. Det har människor i alla tider gjort när oroligheter och naturkatastrofer drabbat dem. Är vi nära nu? undrar vi. ”Låt inte era hjärtan oroas,” säger Jesus. ”Tro på Gud och tro på mig.”
Jag skrev senast att när Jesus öppnar sigillen då släpps människans egen ondska loss, då får människan styra världen på egen hand utan Guds beskydd. Men riktigt så är det ju inte? Vi måste säga som det står i Bibeln: det är Guds vrede som drabbar jorden och då är det ju i högsta grad han som styr. Ändå är det människans högmod och ondska som nu ges större möjlighet att breda ut sig.
En rest av det judiska folket
Men när fokuset nu, i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel, riktas mot Guds folk ser vi tydligt hur det är Gud som har allt i sin hand. Först handlar det om de 144 000 som märks med Guds sigill. Jag vet att det finns teorier här om vilka dessa är men jag tänker inte blanda bort mig med teorier. Läser som det står, och häri följer jag min nutida guide David Pawson. Det handlar om judarna, och det handlar om judar från alla tolv stammar. 20 000 från varje stam kommer att skyddas av detta tecken, liksom de en gång i Egypten skyddades av blodet på dörrposterna (läs kapitlen 11 och 12 i 2 Moseboken). Gud har makten i sin hand och kan skydda vem han vill.
Här måste jag sticka in en viktig påminnelse. Denna min vägvisare Pawson har upprepade gånger framhållit att ingen som inte själv mot Bibelns text har prövat det han, Pawson, sagt ska hänvisa till honom. Han kräver att man själv studerar skriften och inte bara lättsinnigt för vidare vad han sagt. Ett mycket bra råd som vi alltid behöver ha i minnet också när det gäller andra talare eller författare. Läs själv! Pröva själv! Låt Anden leda! Pawson kan som vilken förkunnare som helst ha fel i något antagande, eller i flera. Det är viktigt att lära sig lyssna till Guds röst i Bibeln också därför att det finns förkunnare som med berått mod är ute efter att föra vilse. Jesus varnar, det är faktiskt det första han gör när han börjar undervisa om den yttersta tiden: ”Se till att ingen bedrar er.” ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många.” (Matt 24)
Den stora vita skaran
Hur går det då med de Kristustroende som inte är judar, hur går det för kyrkan på jorden? Det står inte något om dem ännu i detta skede utan våra blickar flyttar till de saliga inför tronen. Här får vi se med Ingmar Rönns ord: ”hela den triumferande församlingen, som med orden från 2 Tim 4:7 har kämpat den goda kampen och bevarat tron, och nu befinner sig i den himmelska härligheten, Upp 7:9-17. Detta är då en skara som ingen kan räkna, till skillnad från de 144.000 från Israels stammar. Det blir tydligen inte alldeles glesbefolkat i himlen ändå! Den här synen tänker jag mig att finns med för att styrka oss i vårt hopp om himlen, hoppet om arvet som finns förvarat åt oss i himlen, och således inte kan tas ifrån oss eller fördärvas.”
Himlens tystnad
När det sjunde sigillet bryts blir det tyst i himlen omkring en halv timme. Den här upplysningen ”en halv timme” har jag alltid tyckt varit så ohimmelsk. Det finns väl inga klockor i himlen, knappt nån tid. Men så är det i alla fall Johannes uppfattar utsträckningen i tid av det som nu sker.
”När det sista sigillet bryts öppnas bokrullen,” skriver Rönn. ”Då blir det som tidigare varit fördolt, förseglat, synligt, och nu kan änglarna se det de förut inte har kunnat blicka in i: hela Guds frälsningsplan! I 1 Petr 1:12 finns ett märkligt uttalande gällande just änglarna, nämligen att de längtar efter att få blicka in i frälsningen. 1 Petr 1:11 preciserar denna frälsning till ”Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa”.
När Petrus skriver detta har Kristus både dött och uppstått och farit upp till himlen, den helige Ande har varit utgjuten snart trettio år, och den kristna församlingen har spritt sig över mer än halva romarriket. Enligt vad som berättas i NT, framför allt i Apostlagärningarna har änglarna tagit mycket aktivt del i allt detta. De finns med både före och vid Jesu födelse, de finns med i Getsemane, tolv legioner av dem (72.000) står redo att gripa in på Golgata. De finns med vid uppståndelsen, de finns med vid himmelsfärden, de finns med när Petrus sitter fängslad, de finns med på Pauli missionsresor….
Inget av allt detta borde alltså vara okänt för dem! De har sett det, ja. Men uppenbarligen har de inte fått blicka in i det! Hela frälsningsdramat har för dem varit som ett hus de har fått betrakta från utsidan, men de har inte varit inne i det. Bokrullen var fullskriven både på utsidan och insidan enligt Upp 5:1. Utsidan har änglarna sett till en del, men inte insidan. De har aldrig fallit i synd, alltså har de inte kunnat uppleva vad det är att få förlåtelse, att bli fri från skuld och fördömelse, att bli född på nytt och återupprättad. Men de har ju dock sett vad detta innebär för oss människor, så en total hemlighet är det ju inte för dem! Där måste alltså finnas något mer där på insidan, något så överväldigande att till och med varelser som är skapade till evig lovsång och tillbedjan blir förstummade.
Petrus skriver om ”den härlighet som ska följa”, uppmanar sina adressater att helt och fullt sätta sitt hopp till den nåd de ska få när Jesus kommer tillbaka, och säger att den tro vi nu har genom Guds makt bevarar oss till den frälsning som finns beredd, och som ska uppenbaras i den sista tiden. Johannes säger att ”vi är nu Guds barn, och vad vi ska bli vet vi inte, men det vet vi, att vi ska bli Honom lika, sådana som Han är”. Paulus säger ”vad inget öga har sett, och inget öra har hört, och vad inget hjärta har kunnat ana, det har Gud berett åt dem som älskar Honom”, och på ett annat ställe att vi är Guds arvingar och Kristi medarvingar.
När det sjunde sigillet bryts, då uppenbaras den frälsning som finns beredd, härligheten som ska ges åt dem som tror på Jesus. Den uppenbaras i himlen, och därifrån börjar den sedan manifesteras på jorden, först som basunernas ackompanjemang till de två vittnenas omvändelsebudskap, och sedan när Guds vredes skålar hälls ut över den värld som förkastat Guds sista kallelse till räddning.
När detta är gjort, då kommer Jesus tillbaka, och härlighetens tid börjar för hans folk.
Allt detta öppnas nu för änglarna när det sista sigillet bryts, och när de ser hur stor frälsningen är, hur fullständigt ondskan ska krossas, vilken otrolig upprättelse Gud ska åstadkomma i skapelsen, hur strålande den uppståndna, förhärligade församlingen, Kristi brud, kommer att vara, då blir det tyst i himlen.
Aldrig, varken förr eller senare, har något hänt som fått himlen att tystna. Detta är unikt. Vi kristna i den yttersta tiden behöver verkligen stanna upp inför himlens tystnad! Vi klagar ju så ofta på att himlen är tyst. Det är den inte. Bara denna enda halvtimme är det tyst i himlen, och om vi ger oss tid att betänka orsaken kanske vi klagar litet mindre sedan!
”Jag håller före att denna tidens lidanden ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår!” Rom 8:18
Del 8 Bön och nya plågor
Jag fortsätter nu – efter en paus – att läsa och skriva om David Pawsons kommentarer till Uppenbarelseboken. Det känns onekligen som att det jag började läsa och fundera på i början av året har kommit obehagligt mycket närmare genom kriget i Ukraina som nu pågått över en månad. Också vi som inte har det inpå oss känner oro för vad som ska ske. Hur kommer detta att lösas? Kommer det att lösas? Experter uttalar sig och vi känner oss lite lugnare för en stund, någon verkar ha saker under kontroll, men så kommer en annan och säger motsatsen. Det vi väl mest av allt önskar är att allt ska återgå till hur det var förr. Men som Niinistö sade om Ryssland, att det inte finns någon återgång till det som varit, så är det kanske med Europa och världen också.
Pawson menar att Uppenbarelseboken har en märklig effekt. ”Om man lever ett lätt och bekvämt liv tycker man inte om den. Den stör och skakar om en. … vi tänker att sådana saker (krig och naturkatastrofer) inte kan hända här. Om man å andra sidan går genom svåra lidanden blir denna bok en hjälp och en tröst. De kristna i Kina älskar Uppenbarelseboken, den är en tröstande bok för dem.”
Den yttersta tiden?
Varje kristen vet – det gör vi väl – att nöden och våldet kommer att tillta innan Jesus kommer tillbaka till jorden. Varje kristen uppmanas också att be att Jesus ska komma snart, att tusenårsriket med honom, Jesus själv som den rättfärdige härskaren och fred mellan såväl människor som djur, ska bli verklighet. Men innan det blir verklighet kommer plågorna, födslovåndorna, att tillta. Vi vet inte om vi är där ännu, men något av den sena tidens tecken ser vi redan …
”Tillkomme ditt rike vår Herre och Gud, tillkomme ditt rike på jorden …” Så börjar en psalm som är som en bön om att detta, Jesu andra ankomst, ska påskyndas. Och det ber vi också om varje gång vi ber Fader vår-bönen. I psalmen handlar det om att det kristna budskapet ska nå ut till alla folk, en av de profetiska förutsägelser som ska uppfyllas innan Jesus kommer tillbaka. Den onde försöker förhindra eller åtminstone fördröja mission, han vet att hans tid är så gott som ute då när allt detta har nått sin fullbordan. Så här beskrivs vad som kommer att hända honom: ”… [en ängel] grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan och band honom för tusen år. Sedan kastade ängeln honom i avgrunden, stängde till den och förseglade den över honom, för att han inte längre skulle bedra folken, förrän de tusen åren har nått sitt slut. Därefter skall han släppas lös för en kort tid.” Upp 20:2f.
Men eländet kommer alltså att tillta innan dess. Jag har skrivit om de sju sigillen och vad som händer på jorden när de bryts. Nu följer sju basuner. En basun är ungefär det samma som en trumpet eller ett horn. Man blåser i det för att ge signal till strid eller för att varna för fara, men också för att kalla till fest och högtid. Jag tänker att vi får försöka hålla dessa tre saker i minne när vi nu går för att behandla basuntiden.
De heligas böner
Pawson skriver: ”Inser ni att våra böner förändrar historien? En enda av de heliga på knä kan göra mer för att påverka världshistorien än en politiker, eller en kung på sin tron, därför att den helige ber till en högre tron … Jesus sa att vi skulle be ”tillkomme ditt rike” och dessa de heligas böner, som stiger upp till Gud, föregår den slutliga domen över världens ondska. Skålen som ängeln använder för att föra de heligas böner inför nådens tron är fylld av eld från altaret och denna hälls ut över jorden. Det är åter en bild, men den berättar att våra böner är högst betydelsefulla för hela världens framtid. Må Gud förlåta oss om vi när vi går ner på knä inte inser att vi förändrar historiens gång.”
Det som sedan följer, Uppenbarelseboken 8:7 och vidare, är både skrämmande och svårbegripligt säger Pawson. Han menar dock att det finns två saker vi kan minnas, det som händer är något Gud både vet om och har vetat. Det som sker har inte rymt ur hans händer. Och för det andra: Guds folk är tryggt. Personligen undrar jag vad han menar med det senare. Många bland Guds folk är ju på jorden när allt detta händer och riktigt trygg kan knappast någon vara under de händelser som följer. Kanske menar han bara att vad som än sker har Guds folk en framtid i himlen. Och det är förstås en stor trygghet. Men han hänvisar också till en historia ur Gamla testamentet. I 2 Moseboken i kapitlen 7–11 finns beskrivet hur Gud sände plågor över Egypten genom Mose och Aron. Egyptens härskare farao vägrade släppa Israels folk, som var slavar i landet. Först när den tionde plågan drabbade farao och hela landet släppta han det judiska folket. De första sex plågorna drabbade alla, men från de fyra sista var israeliterna, som bodde i landsdelen Gosen, förskonade. Kanske ska de troende på samma sätt förskonas från de värsta plågorna i den sista tiden.
Ill. John Martin: 7th plague, 1828, Wikipedia
I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken. Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte. 2 Mos 9:26
Att det kan komma att finnas en slags fristad för de Kristustrogna i den yttersta tiden antyds i berättelsen om kvinnan och draken i Uppenbarelsebokens 12 kapitel. Det är en svårtolkad bild, men Pawson menar att den sannolikt handlar om kyrkan (kvinnan) och den onde (draken). Det står om kvinnan att hon måste fly för draken men att hon kommer att finna ”en plats som Gud har berett åt henne, så att hon får sitt uppehälle i ettusen tvåhundrasextio dagar”, vilket alltså torde handla om de sista tre och ett halvt åren, den allra svåraste tiden.
” Johannes försöker förklara något som är omöjligt att beskriva eftersom det är utanför våra erfarenheter.”
”När jag inte förstår detaljerna i någon bild frågar jag mig: Vad får den för följd? Då blir det mycket enklare.”
PAWSON OM DE SVÅRTOLKADE BILDERNA I UPPENBARELSEBOKEN
”Vi är på väg in i skogens mitt och skogens mitt är alltid den mörkaste platsen”, skriver Pawson. ”men följ mig så ska du inom kort se ljuset igen. Vi kommer ut ur skogen in i den nya jordens och den nya himlens härlighet. Men nu går vi in mot mörkret.”
Basunerna
Så vad är det basunerna åstadkommer? En tredjedel av jordens hav och vattendrag kommer att förorenas tills vattnet är oanvändbart. Gräs och skogar kommer att brännas upp och därmed möjligheten till föda. Men den enorma mängden kala ytor påverkar också atmosfären. Hagelstormar slår ner och dödar människor och djur. Dagen förlorar en tredjedel av sitt ljus och natten likaså. Väldiga gräshoppor med skorpionbett anfaller de människor ”som inte bär Guds sigill på pannan”. Man söker döden från deras plåga, men finner den inte. En fruktansvärt stor armé kommer från öster över den uttorkade floden Eufrat. I kriget som följer mister en tredjedel av jordens invånare sina liv.
Sedan följer de två verser som David Pawson kallar Uppenbarelsebokens sorgligaste: ”De andra människorna, de som inte dödades av dessa plågor, omvände sig ändå inte från sina händers verk så att de upphörde med att tillbe onda andar, avgudabilder av guld, silver och brons, sten och trä, som varken kan se eller höra eller gå. Och de ångrade inte sina mord och sin svartkonst, sin otukt och sina stölder.” Upp 9:20-21
Människan kan inte komma undan. Gud kommer att straffa dem som gjort det som är ont i hans ögon, säger Pawson. Samtidigt är detta som händer också en kallelse – den sista – att människor ska vända om till Gud. ”Någon kanske tycker: Varför kan inte Gud tala till människorna, i stället för att sända dessa hemska plågor?
Men det är ju vad han gör och har gjort hela tiden: ”… Gud sänder vittnen [ännu i dessa sista tider] som talar till människorna … ”. Återkommer med det.
Den sjunde basunen för oss igen, liksom det sjunde sigillet, tillbaka till himlens perspektiv. Också till det får vi återkomma
Jesus säger till de sina:
”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.”
”Jag är med er alla dagar intill tidens slut.”
JOH 14:1 0CH MATT 28:20
Den underbara trädgården 