Kommentarer till en ”svår” bok

Del 6 Ondskan är lös

Vi står skrämda inför tanken på det som kommer att bli verklighet när Uppenbarelsens profetior går i uppfyllelse. Måste det ske? Måste också Guds folk genomgå denna stora nöd? Varför Herre? Finns det något gott i allt detta?

David Pawson menar att det som kommer att förstöra vår civilisation redan finns här. Det är människans själviskhet, avund, girighet och liknöje, hennes oförsonlighet, förakt och stridslystnad, ohämmade sexuella impulser, trots och högmod. Vi vet det, det finns på skolgårdar och på arbetsplatser, i hem och bland dem som styr, bland rika och bland fattiga. Man kan tro att det inte finns hos en själv bara i de andra. Det är nog självbedrägeri. I det som nu följder i min genomgång av Uppenbarelseboken, beskrivs hur Gud öppnar de spärrar som hållit ondskans rasande krafter i styr.

Pawson skriver: ”När Kristus själv bryter sigillen, ett efter ett, släpper han loss något i världen som kommer att göra slut på den gudlösa civilisationen. Allt Gud behöver göra för att förstöra civilisationen, är att ta bort det som bromsar. Det finns tillräckligt med ont i världen och i människohjärtat för att förstöra det samhälle vi lever i.” Den enda orsaken till att det inte har förstörts ännu är att Gud har förseglat en del av de förstörande krafterna, menar Pawson. Bromsarna är på. Men när han tar bort dem släpps krafterna loss.

När de första fyra av de sju sigillen bryts kommer hästar fram. Man menar att de är bilder för erövring, krig, svält och död.

När de första fyra av de sju sigillen bryts kommer ryttare på hästar i olika färger fram. Den första ryttaren beskrivs med orden ”han som satt på den hade en båge” och på samma sätt beskrivs de andra ha något tillbehör. Jag går inte närmare in på detta. Pawson menar att hästarna är bilder för en världserövrare, för krig, hungersnöd och död. En mycket svår tid alltså. När Jesus talar om detta använder han ordet födslovåndor, vilket antyder att nånting nytt ska födas fram och att den svåra tiden får ett gott slut. För den som känner till detta, är tiden naturligtvis lättare att uthärda än för en som ingenting vet. Det lär inte heller vara fråga om mer än några år som den riktigt svåra tiden varar. Bibeln talar på flera ställen om en tid, tider och en halv tid. Om en tid är ett år, och tider två, så handlar det om 3 ½ år. På andra ställen talas om 1280 dagar, också 42 månader nämns. Vi får återkomma till det.

Kan det finnas något gott i detta? Ingmar Rönn menar att man kan ”förstå de sju sigillen som ett Guds sista försök att väcka jordens folk till besinning, en sista kallelse, ett sista erbjudande om försoning och frälsning. …Det är sorgligt att tvingas konstatera, men det är under sådana tider [under krig och svår nöd] som människor har brukat vända sig till Gud, också de som i fredstid inte hade en tanke på Gud eller andliga ting. Och Gud tänker mer på vårt eviga väl än på vår jordiska lycka, så detta är något han använder för att väcka och kalla på mänskligheten. För vad har en människa för nytta av att vinna hela världen och få allt hon vill, om hon förlorar sin själ?”

Men hur blir det för oss, vi som har vänt om, vi som redan följer dig Herre? Ska vi också lida? Det verkar vara Guds avsikt. När det femte sigillet bryts vänds blicken från jorden till himlen. Vi får se dem av Guds folk som dödats för sin tros skull. Vi vet att så sker redan idag, liksom det har följt kyrkans historia. Martyrernas själar är nu hos Gud och de undrar när Gud ska döma jordens invånare och utkräva hämnd för martyrernas blod. Det är också vad Guds egen stränga rättvisa kräver. Men ännu är det inte dags. ”Martyrernas blod är kyrkans utsäde”, sa kyrkofader Tertullianus. Det betyder att kyrkan och de troendes antal växer där kyrkan förföljs. Kanske är det detta som är Guds avsikt med fördröjningen, att ännu någon trotsig själ skulle vända om. Han vill ju att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.

World Watch List 2022, Open Doors lista över förföljelserna mot de kristna. I de rödmärkta länderna är förföljelsen extrem, i de gulbruna mycket allvarlig.

Här vill jag sticka in med en fiktiv berättelse, en av de stora. I sin mäktiga roman Sagan om ringen (el i nyöversättning Ringarnas herre) gestaltar Tolkien den vedermöda som drabbar Midgård. Som läsare följer man framförallt de små, Frodo och Sam (se bilden överst). De är på väg in i mörkrets rike Mordor, med den farliga och starkt frestande härskarringen som måste föras till Domberget och kastas i dess brinnande djup, det enda ställe där den kan förstöras. I något skede säger Frodo till Sam: − Jag klarar det inte, jag kan inte.

Det är så många motgångar, så många faror, så utmattande och näst intill hopplöst. Och ringen han bär frestar och förvirrar honom. Det som Sam sen säger har blivit legendariskt (ur Peter Jacksons magnifika film The two towers, citatet är inte exakt så här i boken):

− Det är som i de stora sagorna, herr Frodo, de som verkligen betydde nånting. Fulla av mörker och faror var de. Ibland ville man inte höra slutet. För hur skulle det kunna sluta väl? Hur skulle världen kunna gå tillbaka till vad den varit när så mycket ont hade hänt?

Sist och slutligen är den bara nånting övergående, den här skuggan…” Samwise Gamgee är en fiktiv person i Tolkiens Sangan om ringen. Repliken ovan är ur filmen The two towers

Men sist och slutligen är den bara nånting övergående, den här skuggan. Själva mörkret måste vika. En ny dag ska gry. Och när solen skiner, skiner den desto klarare. Såna är berättelserna man har inom sig. De betydde nåt trots att man var för liten att förstå allt då. Men jag tror att jag förstår nu, herr Frodo. Personerna i sagorna hade många möjligheter att vända tillbaka, men de gjorde det inte. De fortsatte. De höll fast vid något.

Frodo undrar uppgivet: − Vad håller vi fast vid?
− Att det finns nånting gott i världen, herr Frodo … nånting värt att kämpa för.

_________

Vi har också berättelser som styrker och tröstar, som ingjuter hopp, framförallt Bibelns berättelser. Det är ju bara en kort tid, ”nånting övergående”, detta tunga, mörka. Sen ska det bli ljust, och gott, och ljuvt, ja härligt. Men ännu är vi inte där.

När det sjätte sigillet bryts blir det en stor jordbävning. Också himlens makter skakas. Jesus berättade om det redan då han levde på jorden, att detta kommer att hända i de sista tiderna. ”Vi litar på att solen ska stiga upp i morgon, och det kommer den att göra, men bara därför att Gud befaller den att göra så”, skriver Pawson. ”Vi litar på att stjärnorna hålls på sina platser, annars kunde vi inte navigera flyg och fartyg. Vi litar på att månen finns där, vi litar på naturens regelbundenhet, men nu (i detta skede av den stora nöden) blir också naturen opålitlig.

”Himlens stjärnor föll ner på jorden som när ett fikonträd fäller sina omogna frukter när det skakas.”

Vi hör idag mycket om global uppvärmning, nedsmutsning av haven, floderna och atmosfären, klimatförändring, utrotning av fiskar och växter. Och det är vad vi hela tiden gör, förgiftar vår egen värld. Men här [i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel] har vi nu en bild av ett universum som börjar skakas. Stjärnor faller från sina banor, månen förändrar färg, solen förmörkas, jorden darrar och himlen försvinner som om någon rullat ihop den som en bit pergament, berg och öar flyttar på sig så alla kartböcker blir föråldrade. Det här ger en bild av hur hela universum upplöses, skakar och beter sig på ett främmande sätt. Och den dagen, sägs det, skall alla frukta Gud – varenda en! Det gör man inte idag. Jag möter inte många människor som fruktar Gud …”

Den gudlösa människan, som nu får uppleva följderna av sitt eget trots mot skaparen, tvingas till sist att möta honom som hon sprungit undan. Det blir ett grymt uppvaknande. Man försöker ännu komma undan. ”Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor. Och de säger till bergen och klipporna: ’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede.’”

Vad händer under tiden med Guds folk?  Till det ska vi återkomma och till det sjunde sigillet som ännu är obrutet.