Menoran, den sjuarmade ljusstaken, är en av judarnas viktigaste religiösa symboler. Fanns också i Corries kristna hem Beje.
I mitt läsande kommer jag ofta tillbaka till Corrie. Hon har blivit som en vän och därför kallar jag henne vid förnamn. Hennes undervisning är så enkel. Hennes exempel så åskådliga. Hennes tro är så befriande. Hon talar om sådant hon känner och det är vilsamt att läsa en text där författaren vet vad hon talar om. Hon försöker inte krångla till det, livet är krångligt nog ändå.
För henne, flickan som växte upp i ett ombonat och varmt kristet hem, Beje i Haarlem, kan man tycka att livet blev smärtsamt tungt mer än för de flesta. Ändå är det glädje hon utstrålar på foton, i andras beskrivningar av henne, i hennes egna texter.
Boken Amazing love innehåller korta berättelser från några av Corrie ten Booms första år som ”Herrens luffare”.
En kort presentation. Corrie ten Boom var en holländsk kvinna från en kristen familj. Redan Corries farfar Willem intresserade sig för det judiska folket och inledde en uthållig bönekamp för judarna och deras hemland så tidigt som 1844 då det ännu inte fanns några planer på en israelisk stat. Denna böneomsorg kom 100 år senare att utvecklas till konkret hjälp till de holländska judarna när Nederländerna 1940 ockuperades av Nazityskland.
Det var Willems son den redan ålderstigna Casper och dennes vuxna barn Betsie, Corrie, Nolli och Willem som tillsammans med några pålitliga vänner bildade ett nätverk. Med fara för egna liv hjälpte de såväl judar som holländska motståndsmän med mat, papper, bostad och flykt. Ganska många kom under en kortare eller längre tid att bo hos den generösa familjen.
Man har senare räknat ut att familjen ten Boom och deras vänner räddade ca 800 holländska judar fram till februari 1944 då familjen arresterades. De blev förrådda av en man som låtsades vara på deras sida. Åtta judar gömde sig i ett hemligt rum i hemmet och klarade sig. Corrie satt först i fängelse i Nederländerna, och blev senare flyttad till koncentrationslägret Ravensbrück norr om Berlin. Hennes far, systrar och bror, liksom syskonbarn rönte samma öde. Pappan och en syster dog i fångenskap, Corries enda bror i sviterna efteråt.
Sommaren och hösten 1944 var Corrie och hennes syster Betsie fångar i koncentrationslägret i Ravensbrück. Betsie dog där, men hann förmedla till Corrie sin vision för dem: de skulle dels grunda behandlingshem för psykiskt sårade och dels berätta för världen att ”Jesus is the only answer to the problems that are disturbing the hearts of men and of nations.”
När Corrie blev fri, hösten 1944, återvände hon till ett tomt hus. Där fortsatte hon urmakeriverksamheten men startade också behandlingshem för krigets offer. Och så började hon resa runt och berätta om sin gudstro och hur hennes älskade Jesus var med dem i det grymma koncentrationslägret. Småningom blev resorna allt längre, hon blev vad man kunde kalla en världsevangelist men själv ville hon hellre heta Herrens luffare, Tramp for the Lord. Som en sådan besökte hon över 60 länder. Hon talade i kyrkor, fängelser, skolor, och arbetsläger. Och hade många, många samtal med enskilda. Om sina upplevelser har hon skrivit flera böcker, bl,a, Amazing love, den bok jag nu har läst.
Boken har undertiteln: True stories of the power of forgivness. Förlåtelsens kraft har hon berättat om också i andra böcker, bl.a. Herrens luffare och Gömstället. Det är särskilt mötet med fångvaktaren från Ravensbrück som stannat i mitt minnen. Efter ett tillfälle då hon talat i en kyrka i Tyskland kommer en man fram till henne. Han berättar att han varit fångvaktare i Ravensbrück. Hon känner igen honom och när han ber henne förlåta det onda han gjort där kan hon inte känna annat än hat. Men hon vet att hatet hindrar henne från att älska och leva nära Gud, så hon ber i sitt hjärta om hjälp och undret sker när hon sträcker fram sin hand. Hon upplever konkret att Gud i henne förlåter hennes plågare och hatet rinner av henne.
Kan det vara så enkelt? undrar kanske någon och tänker på hur han försökt och försökt förlåta, också småsaker, men de bittra tankarna återvänder. Jag tror att det är den vanligaste erfarenheten. Men den som håller ut och ber Gud om hjälp vet att förr eller senare kommer den där lättnaden. Som C. S. Lewis uttryckte det: ”Under en bönestund förra veckan upptäckte jag plötsligt … att jag hade förlåtit en som jag försökt förlåta i mer än trettio år.” (Om bön, s. 119)
Vi vet inte varför det vissa gånger går så enkelt och en annan gång verkar helt omöjligt, men vi får ju tro att den Gud som känner oss utan och innan och som har gett oss budet att förlåta, också låter oss nå fram dit.
Corrie ten Booms lilla bok är full av små pärlor på just detta tema. Ibland kan en människa behöva en annans uppmaning eller puff för att komma igång med förlåtelseprocessen. (Sånt har jag själv upplevt.) Corrie berättar om hur hon vid ett lite längre besök på en bondgård i Kansas fick pröva på att rida, köra traktor och ta initiativ till försoning mellan fadern och hans vuxna son. Hustrun i huset hade invigt Corrie i det smärtsamma faktum att far och son inte pratade med varann. Kvinnorna hade bett om en möjlighet till förändring. Och så fick Corrie på en ridtur tala med fadern om förhållandet till sonen. ”Don´t you think you should forgive him right now?” frågar hon sen rakt på sak, men glömmer inte att berätta att Gud kan ”utgjuta sin kärlek i våra hjärtan”. Om vi inte själva förmår älska våra ovänner, eller som i det här fallet våra barn, så kan Han göra det genom oss. Samtalet ledde till handling och till att far och son fick en ny, god relation.
Men visst kan det vara svårt med det kristna livet ibland. Och det finns förstås flera orsaker. Vid en konferens samtalade Corrie med en kvinna som nog var kristen men hade invändningar mot mycket av undervisningen. Inte bara innehållet var dåligt, också föredragens struktur var fel. Till sist kunde Corrie inte låta bli att fråga: ”What is the reason for all these objections? Is it perhaps because you do not want to do what is demanded of you? Have you ever surrended completely?”
Och det, att ge sig helt åt Gud, visade sig vara just vad kvinnan May inte kunde. Hon berättar att hon längtar efter frid med Gud: ”I know the way, but when I am on the point of saying yes, a barrier seems to arise and keep me from surrendering.”
”Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning …” Ef 6:12f – ett bibelord som Corrie förstod betydelsen av.
Corrie anar att det finns en orsak, den onde har på något sätt fått makt över kvinnans vilja. Hon ber henne tänka tillbaka om hon varit i kontakt med något som öppnat för onda makter, t.ex. spiritism eller spådom. May skrattade lite nedlåtande och berättade att hon för många år sen blivit övertalad att gå till en spåkvinna, ”but I did not believe in it; I did it only for fun.” Hon och hennes vän hade bara skrattat åt det efteråt. Och May trodde inte det kunde vara något allvarligt eftersom hon överhuvudtaget inte trodde på det.
Corries har senare berättat om hur hon kommit i kontakt med onda andemakter och lärt sig att handskas med sådana situationer. Jag ska inte gå in på dem nu. Det finns flera sådana berättelser i boken Herrens luffare. I den här Amazing love som skrevs tidigare möter hon dem ännu inte i samma skala. Här handlar det om enskilda människor som på olika sätt hamnat i det ondas våld. Men principen för förlossning är den samma. ”What you have to do is to close the door exactly there where you opened it”, säger hon till May efter att ha påmint henne om att har man kommit in på fiendens område så inte frågar han efter ifall det var på lek eller i misstag. När man är där är man utlämnad åt fiendens godtycke. Hon ber May tänka på något bibelställe som handlar om förlåtelse. May har nu insett att det är allvar och efter en stunds funderande säger hon: ”I honom [Jesus] är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.” (Kol. 1:14)
Corrie svarar: Det är sant. Och därför kan du be Herren Jesus komma med dig till det tillfälle när du inbjöd det onda. Bekänn din synd, be om förlåtelse och tacka för den. Sen är dörren stängd och du är fri.
Så lämnar hon May att fundera över saken. Under konferensens sista samling, får hon se hur det utfallit. May stiger upp och berättar: ”I have learned and experienced here that Jesus is victor.” Alltså: Det som jag har lärt mig och upplevt här är att Jesus är segrare.
Beje, Corrie ten Booms hem och arbetsplats, och huset där många förföljda fick en fristad
Är det inte fascinerande hur Gud kallar och utrustar sina vittnen. Corrie får en gedigen grund för sin tro i hemmet där man dagligen högt och tillsammans läser ur Bibeln och där man alltid har dörren och matsalen öppen för dem som behöver hjälp. Där lär hon sig också att älska judarna som Guds folk. Det är hennes första skola, men sen behöver hon en till. Ty trots att hon som ung inte vågat gå med pappan när han besöker internerna i stadens fängelse är hon som Herrens luffare ofta innanför fängelsemurar och lyckas genom sina erfarenheter från Scheveningen, där hon satt ensam i en cell i tre månader, och från koncentrationslägret Ravensbrück, få de fängslades uppmärksamhet. De lyssnar när hon berättar om sin frälsare: Jag har upplevt hans närvaro i det mörkaste helvete människan kan skapa. Jag har testat Bibelns löften och tro mig – de håller.
Bilder, mina egna och från Pixabay
Boken finns att låna på Vörå bibliotek, tyvärr bara på engelska. Gömstället, Herrens luffare och Fängelsebrev finns på svenska.
Den underbara trädgården 
