När allting annat vacklar

Läste Gömstället också, boken om den ten Boomska familjens öde under andra världskriget. Måste vara en av 1900-talets viktigaste böcker. Handlar om hur en familj upprätthöll en moralisk integritet mitt i det människoandens förfall som nazismens utbredande över Europa innebar.

 

När människan tvingas handla tvärtemot det hon vet är rätt måste hon dra sig undan, inte bara från råhet och brutalitet utan också från frestelse till uppgivenhet, bitterhet och självömkan. Hon måste vända sin själ mot ljuset, lyssna på orden från den som ser och vet, och som har makt att förändra allt också människans villighet att trots risker göra det rätta. Så gjorde man i den familjen. Man fortsatte att morgon och kväll samlas till bibelläsning. Också de affärsanställda inbjöds. Samtidigt fanns där en öppenhet för vad som höll på att hända omkring dem, och framförallt för dem som det drabbade värst: judar, förståndshandikappade, de gamla.

Nollie, Corrie, Casper, Cornelia, Willem och Betsie

Familjen bestod av den 80-åriga Casper ten Boom, hans ogifta döttrar Betsie och Corrie, samt de gifta barnen Willem och Nollie som med sina familjer bodde på annat håll.

I Caspers hus fanns en urmakarverkstad och affär. Bakom affären fanns trappan till lägenheten som bestod av tre våningar med många små rum. Där hade under barnens uppväxt förutom kärnfamiljen bott tre ogifta mostrar, med allehanda egenheter. Man var alltså van att anpassa sig efter många personer i flera generationer. Eftersom det var en självklarhet för familjen att vara gästfri, tog man emot fosterbarn när mostrarna dog och två av barnen flyttade ut.

Familjen ten Booms uraffär och hem i Haarlem är idag museum.

Det var alltså inte så speciellt att man började ta emot judiska flyktingar, ge dem en fristad och försöka hjälpa dem vidare. Några blev och bo i hemmet.

Nu ska jag inte berätta mer om bokens händelser. Vill uppmuntra dig som läser det här att själv låna eller köpa boken och läsa den. (Hänvisar också till mitt tidigare blogginlägg ”Från Beje kom hon, från Ravensbrück”, som handlar om samma familj men mest om Corries upplevelser som kringresande evangelist efter kriget). Det är fascinerande att se hur familjen steg för steg blir en viktig central för det hemliga hjälparbetet. Det skedde verkligen inte på en gång eller utan tveksamhet.

Några ord om de olika familjemedlemmarna:

Sonen i familjen, den reformerte prästen Willem ten Boom var den som tidigt visste vad som höll på att hända. Redan 1927 när han arbetade på sin doktorsavhandling i Berlin skrev han att ”en fruktansvärd ondska höll på att slå rot i det landet. Just vid universiteten, sade han, såddes en sådd av förakt för det mänskliga livet — en sådd så förfärlig att han aldrig sett dess like. De få som läst hans avhandling hade skrattat.” (Gömstället,1972, s. 23) Han informerade familjen, men de ville först inte tro att det skulle påverka deras vardag.

Äldsta dottern Betsie var den som höll igång hushållet, som av små mängder och få ingredienser gjorde mat så att det räckte åt alla hur många som än fanns i huset, som fick blommor att blomma i de ofta skuggiga fönstren i Beje och som kunde skapa det vackert omkring sig t.o.m. i fängelsecellen i Scheveningen. Och det var hon som höll ut i tacksamhet när det mänskligt sett inte fanns något att tacka för, och som höll hoppet levande för systern Corrie och många av de andra fångarna i Ravensbrück. 

”Varför andra skulle lida, kunde vi aldrig begripa. Men för oss — från morgonen tills ljuset släcktes, när vi inte stod uppställda i givakt — var bibeln centrum för en allt större cirkel av hjälp och hopp. Såsom hemlösa samlades kring en flammande eld så samlades vi omkring den och höll fram våra hjärtan i dess värme och ljus. … Jag brukade se mig omkring, medan Betsie läste, se hur det ena ansiktet efter det andra ljusnade”, skriver Corrie. (Gömstället, s. 219)

Mellandottern Nollie var med sin familj också involverad i den underjordiska rörelsen och hade judar boende i sin stora familj. Hon blev fängslad för det, men friades efter att Corrie besökt den tyska fängelseläkaren och bett honom verka för Nollies frigivning, en verklig risktagning. När Nollie efter sju veckors fängelsevistelse träffade sin familj igen berättade hon förvånat att läkaren ”hade ansett hennes låga blodtryck mycket allvarligt; det kunde för alltid göra henne handikappad och hennes sex barn till en börda för samhället” (Gömstället, s. 139). Corrie hade informerat läkaren om barnens antal, men inte att det yngsta var sjutton år!

Corrie var den yngsta dottern, och ledare för den underjordiska rörelsen som verkade i hemmet. Det fanns andra kretsar, andra som visste mer och kunde gripa in men varje liten del måste arbeta självständigt och veta så litet som möjligt om de andra. Corrie och Nellie överlevde kriget. Och Corrie var sedan den som reste runt i världen och förde ut budskapet om Guds närvaro på de mörkaste, grymmaste ställen, om förlåtelsens nödvändighet och Guds eviga godhet.

Casper ten Boom var urmakare i andra generationen.

Kanske är det ändå bilden av fadern, den åldriga Casper ten Boom, som griper en mest. Det är ju han och modern Cornelia, dog redan 1921, som präglat barnens rättskänsla, heder och redbarhet. Det var från denna man, den djupa Gudsfruktan och gästfriheten kom. Han var rakryggad, givmild och klarsynt när det gällde Guds vilja för honom själv, för familjen, judarna och varje människa som behövde hjälp. Och han kunde utan hårda ord förmedla detta till sina barn. Han hade en stark insikt om kunskapens betydelse. Det var han som tog lilla Corrie vid handen och förde henne till skolan fast hon själv bestämt att hon inte skulle börja någon skola utan vara hemma och hjälpa moster Anna i köket. Han förmådde barnen att lära sig både tyska och engelska redan från små, en sak som kom väl till pass senare i livet.

Här är ett stycke ur boken som ger en bild av hemmet och fadern. En bekant präst kommer till uraffären i ett klockärende. Man har just då fått in en judisk kvinna med ett nyfött barn vilka Corrie söker en mer skyddad tillflyktsort för. Hon berättar för prästen:

— Skulle ni vilja ta hand om en judisk mor och hennes baby? De kommer säkerligen annars att bli arresterade.

Färgen vek från mannens ansikte. Han tog ett steg tillbaka från mig.

— Fröken ten Boom! Jag hoppas verkligen, att ni inte är inblandad i någon av dessa underjordiska motståndsrörelser! Och er syster — hon har ju aldrig varit stark!

Impulsivt bad jag honom vänta och sprang uppför trappan. Betsie hade placerat nykomlingarna i Willems gamla rum, som låg längst från gatans fönster. Jag bad modern att få låna barnet, den lilla varelsen vägde nästan ingenting i mina armar.

Åter i matsalen vek jag undan filten från babyns ansikte.

Det blev tyst länge. Mannen böjde sig framåt och mot hans vilja sträcktes hans hand mot den lilla handen, som höll hårt i filten. För ett ögonblick såg jag medlidande och fruktan kämpa i hans ansikte. Sedan stelnade han till.

— Nej, absolut inte. Vi kan miste livet för det där judiska barnet!

Osedd av oss alla hade pappa kommit i dörröppningen.

— Ge mig barnet, Corrie, sa han.

Pappa höll babyn tätt intill sig, hans vita skägg strök mot dess kind, och han såg på barnet med ögon lika oskuldsfullt blå som dess egna. Till slut tittade han på prästen.

— Ni säger, att vi kunde mista livet för det här barnet. Jag skulle räkna det för den största ära, som kunde komma min familj till del.

Prästen vände häftigt på klacken och lämnade rummet.

Casper, Betsie, Willem och Willems son Kik miste livet just på grund av detta arbete att hjälpa judar och andra i trångmål.

Bokens titel Gömstället syftar dels på det lilla rum i översta våningen där sex judar gömde sig och överlevde när razzian kom. 

Corrie visar det hemliga rummet. Man kröp in genom hålet nere i klädskåpet. 

               Fem av de sex judiska flyktingar som överlevde i det hemliga rummet.                              

Dels syftar titeln på det gömställe som tron och Guds Ord gav hela familjen. Särskilt psalm 91 citerades ofta. Det var också den fadern läste för dem alla deras sista kväll tillsammans, i förhörsrummet i Haarlem.

”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ‘I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på’ …”

 

Fotografierna är från Yad Vashems presentation av Corrie ten Boom. Hon, fadern och systern Betsie hedrades av denna israeliska myndighet med utmärkelsen Rättfärdig bland folket. Trädet som hon själv planterade till deras minne finns i De rättfärdigas trädgård i Jerusalem.