Ansgar – Nordens apostel

Hur sprider sig kristendomen? Hur kom den hit till oss en gång?

För några veckor sen läste jag en roman som handlar om Ansgar, Nordens apostel. Berättelsen bygger på den biografi Vita Anskarii som skrevs av Rimbert, en medarbetare till Ansgar. Romanen har alltså stark verklighetsbakgrund. Ändå är berättelsen nog som författaren Ivar Lundgren påpekar i sitt efterord ”en personlig tolkning av Ansgargestalten”.

Ansgar sändes till Norden år 826. Både kyrkan och staten önskade omvända folken i norr. I hur hög grad det berodde på verklig omsorg om de vilda nordmännen är svårt att säga. Vikingaräderna utgjorde ett allt större hot mot säkerheten i Europa och har förstås påverkat missionsivern. I norra nuvarande Tyskland, liksom på många andra håll i Europa, hade kristendomen utbretts med våld. Kanske vågade man inte gå krigsvägen mot Norden. Att kristendomen tvingats på folken utan att dessa gavs möjligheten att få höra evangeliet och själv välja det har förstås påverkat grunderna till den kristna tron bland folket. Vi får vara tacksamma över att kristnandet av de nordiska länderna åtminstone till en del skedde genom fredliga omvändelseförsök.

Larry Vienneaus bild av när vikingarna plundrar Lindisfarne

Att så skedde berodde enligt romanen på detta: En avsatt dansk kung, Harald Klak lät döpa sig i Ingelheim, mera av politiska och kommersiella skäl än av kristen övertygelse verkar det som. Han räknade kanske med att få det mäktiga Frankerrikets stöd för att återerövra tronen. När Harald skulle återvända till Danmark tillfrågades den unga Ansgar om han kunde tänka sig att följa med till nordlandet. Och trots stor tveksamhet och visst också rädsla gick han med på det. Han hade som ung pojke i ett kloster norr om Paris haft en pingstupplevelse som fyllt honom med glädje och kraft. Följande natt fick han en vision där han också hörde en röst: ”Gå och förkunna Guds ord för hedningarna …” I svåra stunder när han misströstade gav minnet av visionen honom mod att gå vidare.

Intressant är sedan att följa hur Ansgar och hans medhjälpare Autbert inledde sitt försök att omvända danskarna. Harald Klak stannade redan söder om Jylland i Rüstringen så om det nu riktigt ska räknas som Danmark är tveksamt. Haralds ställning som kung var allt annat än självklar men där i Rüstringen hade kejsar Ludvig gett honom ett område att härska över. Ansgar startade en skola, men vem skulle vilja gå i en sån? Det var inget för de fria nordmännen. Ansgar gick då till byarna däromkring och köpte sig elever. Det var unga slavpojkar som på så sätt var de första nordbor, förutom kungen och hans följe, som fick möjlighet att höra om Kristus. Fast det handlade mest om att traggla latin, för det var via detta totalt okända språk de lärde sig läsa och så småningom kunde förstå något av den kristna trosläran, en onödigt krånglig väg kan man tycka. Det tyckte också några av ynglingarna som hellre dyrkade sina gamla gudar, där kunde man vara sig själv, ansåg de. Ändå fanns det också de som berördes och frågade efter mer.

Missionärerna mötte ibland direkt fysiskt motstånd men också detta kunde leda till välsignelse som när en storman ville ha sina trälar tillbaka och försökte ta dem med våld. Då slöt Haralds män upp kring Ansgar och inkräktaren måste ge sig. Efter detta ville några av kungens män döpa sig. Men andra var irriterade på munkarna och ville ha bort dem. De ville hålla fast vid sina egna seder och gudar. Och var rädda för gudarnas vrede om man välkomnade en ny gud.

Tiden i Danmark blev bara två år. Sedan Autbert på grund av sjukdom återvänt till klostret i Corvey orkade Ansgar inte ensam kämpa mot de många hindren.

Två år senare var han på väg till Birka, en stad nära dagens Stockholm. Då var det på en kallelse av svenskarnas kung Björn. Denne önskade få en präst till Birka eftersom där fanns köpmän som var anhängare av den kristna tron. Att han också hade realpolitiska syften var klart. Handeln med Frankerriket var till fördel för båda parter och då fick man sträcka sig lite längre än vad både han själv och folket egentligen ville.

Platsen för Birkas fornborg idag. Foto Holger Ellgaard.. https://sv.wikipedia.org/wiki/Birka

Här i Birka berättas om den första riktigt äkta omvändelsen. Det handlade om stadens hövding Hergeir (kung Björn bodde inte själv i Birka). Ansgar och Hergeir träffades en ljus sommarnatt uppe på borgens bröstvärn. Samtalet är så intressant att jag citerar några bitar.

– Det du ser här nere ser fredligt och behagligt ut [sade hövdingen]. Men det kan på några ögonblick förvandlas till ett blodbad, till förödelse och död. Det är detta vi lever med. Det är för detta vi blotar till våra gudar. Vi behöver deras skydd. Frågan är om din gud kan skydda oss bättre. Kanske våra gudar hämnas på oss om vi börjar dyrka Krist?

”Det finns ingen mäktigare gud än den Gud som skapat himmel och jord”, sa han [Ansgar] sakta.

”Hur kan du veta det, präst? Känner du våra gudar, den starke Tor eller den kloke Oden? Din gud kan man ju döda. Vanliga människor kunde döda honom.”

”Han gav själv sitt liv. Och han uppstod ur sin grav. Han är starkare än döden.”

”Våra gudar är mäktiga i strid. Men din gud har inget svärd.”

Birka, modell av hamnområdet.

”Det som tas med svärd ska förgås med svärd. Så sade han själv. Det måste bli slut på svärdets tid. Människor måste få leva i fred. I frihet.” —

”Om det ändå vore möjligt!” Hergei rätade på sig. ”Om det som ni säger om er gud är sant, så är mycket av det bra. Men mycket är också svårt att förstå.”

”Är det lättare att förstå det som berättas om era gudar?”

Hergeir tvekade ett ögonblick.

”Vi är så vana vid de berättelserna. Vi tar kanske inte allt på fullt allvar. Det är svårt att förstå gudar. Men vi ser meningen bakom berättelserna.”

”Vad är det som du tycker är bra med Krist?”

”Hergeir blev tyst. Sedan sa han [och nu berättar han om en kristen träl, en som tagits som fånge från England under ett plundringståg]:

”Klåpe är egentligen en god människa, fastän han är träl. Han har berättat mycket för mig om det som Krist gjorde när han levde på jorden. Sådana berättelser har jag aldrig förr hört. Jag tror att Krist kanske bryr sig mera om människorna än Tor och Oden gör. Det verkar så när man hör dessa berättelser. Jag minns särskilt … det var en kvinna som skulle dödas. Hon hade varit otrogen och hon skulle dömas till döden. Då sade han något om att den som själv var felfri skulle kasta första stenen. Det tyckte jag var märkligt. Det var ju mot lagen. Och ändå var det rätt på något sätt. Jag har tänkt mycket på det. Det är ett annat sätt att se än vad vi är vana vid. Att se inte bara sin rätt utan också sina fel.”

De fortsätter att samtala om Klåpe som påverkat Hergeir mycket (den allra första Birka-missionären?) Sedan talar de om behovet att kunna försvara sig och att den kristna guden vid vikingarnas överfall på Lindisfarne inte kunde försvara Klåpe och klostret där. Hergeir påstår att ”Våra gudar var starkare. Men Ansgar kontrar:

”Inte era gudar. Men era män var råare. De slaktade vapenlösa munkar. Är det något gudomligt i det? Är det något hjältemodigt?”

”Jag önskar du hade rätt [sade Hergeir]. Men hos oss är sådant feghet. Det ger vanära. Ingen man vill bli vanärad. Hellre dör han i ärofull strid.”

”Är det inte detta som är er olycka? Så länge det är ärofullt att döda blir det aldrig slut på era strider.”

Ansgar kommer att tänka på den helige Martin som han hört om redan som barn. Martin var en officer i den romerska armén, men han ville inte strida, i stället ville han hjälpa de fattiga. Det berättades om honom att då han såg en man som frös drog han sitt svärd och delade sin mantel och gav ena halvan åt den fattige. Ansgar berättar om Martin för hövdingen.

El Greco (Domenikos Theotokopoulos) (Greek, 1541 – 1614 ), Saint Martin and the Beggar, 1597/1599, oil on canvas with wooden strip added at bottom, Widener Collection

”Det som intresserar mig i dina berättelser, och i Klåpes, är att de handlar om livet här, om riktiga människor. Det är det som gör att jag funderar över dem. Jag har mer än en gång undrat över våra gudaberättelser.  — De handlar om gudar. — De är inte i vår värld. Men de styr vår värld. De är långt från oss. Och sedan finns det andra makter som styr gudarna, ödesgudinnorna, nornorna. — Men du pratar om en gud som har levt som en människa. Som har brytt sig om människorna. Det är något annat.

Våra fäder har lärt oss att över alla gudar, alla asar och vaner och nornor, finns den högste guden. Men vi vet inte mycket om honom. Vi kan bara ana honom.”

”Kanske”, sade Hergeir trevande. ”Kanske är det samme Gud som du talar om.”

Ansgar hajar till, så kan det ju inte vara. De hedniska gudarna är ju demoner, tänker han. Det är fråga om helt skilda världar. Men så kommer han ihåg att aposteln Paulus i Aten själv hade dragit just den slutsats som Hergeir nu. ”I den överväldigande raden av gudar och tempel och myter hade sankt Paulus upptäckt en öppning, en glipa i de massiva föreställningarna, och han hade använt den möjligheten.”





”Jag tror”, sade han långsamt, ”att det är så. Att det är där vi möts. Det finns bara en Gud och han är densamme för alla. Det är denna gud, som ni dyrkar utan att känna till, sade han med sankt Paulus egna ord, det är denna Gud som jag tjänar och som jag vill berätta om för er här i Birka. Jag kommer inte med någon främmande Gud utan med den Gud som alltid har funnits hos er, fastän ni inte har lärt känna honom.”

Samtalet följs så småningom av att Hergeir anammar den kristna tron och låter döpa sig. Som hövding kan han också se till att den lilla församlingen får en egen liten kyrka och att trakasserier bestraffas. Men det blir trots allt bara en liten seger. När Hergeir och Ansgar är borta återkommer förföljelserna. Hur kristendomen sen fick ett starkare fäste och småningom blev nordfolkens religion berättar inte romanen. Det fanns säkert flera svängar och alla inte så ”kristna” i den historien.

Ansgarkorset på Björkö, det forntida Birka. Foto: Holger Ellgaard.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: