Andreas Ruuth – förebild i trohet och mod

Andreas (eller Anders) Ruuth hette en man som levde i Vöråbygden på 1600- och 1700-talet. Han föddes i Vörå, växte upp i Oravais och tjänstgjorde i Maxmo, vilket gör att hans livs historia på ett fint sätt binder samman de tre kommundelarna. Jag har valt att lyfta fram honom på grund av de speciella omständigheter som rådde särskilt under senare delen av hans liv. Och för det sätt på vilket han mötte de svåraste utmaningar. Hans liv kunde vara en förebild också för vår tids människa. Trots mycket svåra förhållanden förblev han trogen i sin tjänst. Den terror och misär som rådde under stora ofreden (ca 1714–1721) hör till det svåraste vårt folk genomlevt. Ockupationsmakten utövade ett verkligt skräckvälde. Efter ryska arméns seger i slaget vid Napo 1714 flydde många österbottningar från sina hem för att undkomma fienden som plundrade, torterade och tog tillfånga. Var den än gick fram brände den hem och uthus. Många som råkade vara i vägen dödades, ofta efter grym tortyr. Man försökte gömma sig, sina djur, mat och besparingar. Under sådana förhållanden var det ett hjältedåd att som Andreas Ruuth, prästen i Maxmo kapellförsamling, förbli på sin post. Han tjänade sina medmänniskor in i det sista och dog som fånge under en främmande makts grymma behandling.

”Den brända byn” är Albert Edelfelts tolkning av det österbottniska folkets öde under klubbekriget, men kunde lika väl illustrera stora ofreden hundra år senare. Eländet är det samma..
Föräldrarna

Anders Ruuth föddes i Vörå år 1670. Hans far Johan Bertilsson Ruuth var bondson från Andkil by i Vörå där han föddes år 1629 på en av de större gårdarna i socknen. Anders farfar Bertil Henriksson Ruuth var både länsman och gästgivare, vilket kan förklara att sonen hade möjlighet att läsa till student och sedan studera vidare till präst, något som inte var alldeles vanligt för en allmogeyngling vid denna tid. Johan verkade först under 20 år som bataljonspredikant i den svenska hären långt från hemsocknen innan han 1670 blev kapellan i Vörå. Från 1674 var han stationerad i Oravais kapellförsamling.

Anders mor var Maria Gabrielsdotter Gammal. Hon var dotter till kyrkoherden i Vörå Gabriel Matthiae Gammal. Släkten Gammal var under flera generationer präster i Vörå. Maria hade tidigare varit gift med en borgare Petter Watzon från Vasa. Med honom hade hon åtminstone två barn, sonen Petter och dottern Susanna. Äktenskapet slutade i skilsmässa då mannen övergav henne. När Maria gifte om sig bodde åtminstone dottern, Anders halvsyster, tillsammans med henne och styvfadern i Oravais. Denna Susanna är av för mig okänd anledning nämnd i ett tingsprotokoll. Där kan man läsa följande: ”Rätten förhörde sig i mars 1684 om kapellan Johan Ruuths styvdotter Susanna Wattz från den tid då hon växte upp på orten. Man ville höra nämndens och allmogens uppfattning om hennes ärbarhet, huruvida någon kände till något kränkande i det avseendet. Det försäkrades att hon uppfört sig lugnt och anständigt.”

Ruthsgårdarna i Andkil, fotograferade av Erik Hägglund i början på 1900-talet. Här förbi går också vägen Andreas Ruuth vandrade för att predika i Storkyro kyrka. Svenska litteratursällskapets arkiv.
Sena studier

Anders blev troligen sina föräldrars enda gemensamma barn. Han växte upp på den gård i Oravais som församlingsborna gett familjen. Till prästtjänsten hörde ju på den tiden ett jordbruk som skulle förse prästen och dennes familj med en del av uppehället. Fadern var antagligen den första kapellan som bodde på orten och den gård som tilldelades familjen var kanske ett ödehemman. Att jordbruket orsakade bekymmer för familjen förstår man av flera tingsprotokoll. Ett exempel är då Johan i september 1681 beklagade sig över det knappt utmätta prästbolet (dvs den mark som tilldelats prästen). Han hade under två års tid odlat upp ett ödehemman på 2/3 mantal och begärde nu få en tids skattefrihet för detta. Fem år senare förklarade de som granskade prästbolet att detta egentligen borde räknas som endast 1/3 mantal då det var så klent. Familjen hade det ekonomiskt kämpigt under hela Anders uppväxt, vilket tillsammans med föräldrarnas ålder och faderns sviktande hälsa kan ha varit orsaken till att han inledde studier till präst relativt sent. Kanske upplevdes situationen så att han behövdes hemma. Fadern Johan hade under sin tid som bataljonspredikant blivit tillfångatagen och sårad i Karl X Gustavs krig mot Danmark 1657–60 och led av men från detta. När man föreslog honom som kyrkoherdekandidat 1686 efter Gustav Gammal, tackade han nej med motiveringen att han önskade tillbringa sina sista år som kapellan i väntan på den annalkande döden. Han önskade också få en hjälp i arbetet, men det dröjde många år innan den beviljades.

Sonen Anders var vid den tiden 16 år. Man kan tänka sig att han i det skede då han borde ha lämnat sitt barndomshem för studiestaden Åbo, som låg nästan 400 kilometer från hemorten, tvekade att göra det då båda föräldrarna var på äldre sidan och kunde behöva hjälp av den enda son som fanns i hemmet.

Men det kan också ha varit så att familjen inte hade ekonomiska möjligheter att bekosta hans studier. Och att Anders först när faderns hälsotillstånd blev så dåligt att han tvunget måste få hjälp skyndsamt satte i gång med studierna.

Oravais i början på 1900-talet. Foto Erik Hägglund. i Svenska litteratursällskapets arkiv.

År 1700 hade församlingsmedlemmarna i Oravais begärt att domkapitlet skulle förordna Andreas (namnen Anders och Andreas användes tydligen alternerande) Ruuth, som vid den tiden inte ännu var prästvigd, som hjälppräst åt fadern. Denne ansågs nämligen för gammal och skröplig att kunna sköta sin tjänst. Kyrkoherden Laurentius Gezelius, som vid tillfället varit på resa till Åbo, kunde inte godkänna att man i den här saken gått honom förbi.

Först två år senare valdes Andreas Ruuth till adjunkt, alltså hjälppräst, i Vörå församling. Han gifte sig vid samma tid med Brita Johansdotter Prochman, som var dotter till kyrkoherden i Siikajoki Johan Prochman. De fick tillsammans sex barn, av vilka endast det sista, dottern Katarina, överlevde spädbarnsåren. I en text om deras liv nämns varje barns namn, födelse- och dödsår, inget mer. Varje sådant kort liv måste ju ha inneburit obeskrivlig smärta. Detta trots att spädbarnsdödligheten vid den tiden var stor. Här vill jag i alla fall nämna dem vid namn: Johan, Maria, Martinus, Margareta, Brita. Den förstfödda dog samma dag han föddes, hur en sådan sorg upplevs vet bara de som gått igenom något liknande. Maria levde över nio månader och hann säkert ge föräldrarna hopp. Tror inte det är lättare. Inget av de tre följande barnen levde mer än högst ett år. Katarina hann fadern aldrig träffa, kanske var han inte ens medveten om att hustrun var gravid när han fängslades.

Våndan över ett litet sjukt barn fick makarna Ruuth känna många gånger. Bilden är från Pixabay.
Var det bara förtal och illvilja?

Det fanns flera sorger i Anders liv. Något i förhållandet mellan makarna har orsakat prat bland folket i bygden. Om det fanns grund för ryktena eller om det bara var avund och sensationslystnad som låg bakom är svårt att veta med säkerhet.

Samma vår, år 1704, då deras andra barn Maria föddes var Andreas och Brita på ett bröllop i Kimo. Där hände något som fick verkningar för en lång tid framåt. På festen fanns en man Erik Mårtensson, som de säkert båda kände eftersom han bodde i samma by som de. Vid tillfället hade tydligen Brita umgåtts lite för vänskapligt med honom eftersom folk började antyda och prata om dem. Man frågade varandra på måndagen efter bröllopet, på skämt och med en tydlig antydan, om ”du har legat i skogen i natt”. När fru Prochman förstod att man avsåg henne, lär hon ha bedyrat sin oskuld.

Kimo bruk i vars närhet bröllopsfesten hölls. Foto Erik Hägglund. Svenska litteratursällskapets arkiv.

Men efter det var pratet i gång och så helt oskyldigt verkar varken Erik eller Brita ha handlat i fortsättningen. Erik som själv skulle fira bröllop ett halvt år senare, hade under hösten flera ”affärer” med fru Prochman. Han kom en kväll med ett linnetyg som Brita skulle sy brudutstyrseln av. Så här berättas det i ett tingsprotokoll.

Andreas Ruuth och hustrun hade varit på mat hos Matts Mårtensson i Oravais vid allhelgona 1704, då hustru Brita hade begett sig hem lite före sin man. Erik hade kommit till huset för att leverera ett linnetyg, av vilket det var meningen att prästfrun skulle sy en klädnad till Eriks brud. Fru Brita hade gett Erik ett ljus och bett honom på förhand gå till gäststugan, dit hon ämnade komma för att ta emot tyget. När herr Andreas kom hem såg han att det lyste i gäststugans fönster, men han måste bulta på dörren som var låst och blev därför misstänksam över vad de där inne hade för sig. Madam Prochman [Brita Prochman omnämns omväxlande som fru Brita och madam/fru Prochman] hade släckt ljuset och följt sin man till huvudbyggnaden, och dit hade också Erik kommit. I stugan hade Erik protesterat över att herr Andreas lyssnat på lögner om honom och fru Brita.  Madam Prochman hade förklarat för sin man att hon gått till gäststugan för att undvika ölköpare, eftersom hon inte denna gång hade något att sälja. Herr Andreas hade dock inte den gången sett några ölköpare. Erik hade påstått att det fanns några män i bagarstugan.

(Här kunde man infoga att det för oss idag förefaller märkligt att man tillverkade och sålde både öl och brännvin i prästens hem. Kanske det var något prästfrun lärt sig i sitt eget barndomshem, men eftersom rusdrycker ställde till stora problem redan då borde väl prästen ha ändrat på en sådan vana, tycker man.)

Också vid andra tillfällen handlade prästfrun och herr Mårtensson på ett sätt som väckte misstänksamhet både hos den äkta mannens och folk i allmänhet. 1706 förde Anders Ruuth saken till hösttinget.  Han ville få ett slut på pratet. Kanske hade det varit en relativt oskyldig flirt eller bara lite för obetänksam vänskap, och kanske hade nu både hustrun och den andra parten insett situationens allvar och brutit vad det nu än var för ett förhållandet. Men pratet hade inte slutat. Nu vill Andreas få ett slut på ryktena. Han bad rätten om ett beslut för att kunna meddela allmogen att den som i fortsättningen framförde dylika ogrundade rykten skulle bestraffas. Ärendet gick så småningom ända upp i hovrätten. Där blev utslaget att Erik Mårtensson skulle gå ed på att något köttsligt umgänge inte förekommit mellan parterna. Båda parter bedyrade sin oskuld i saken och efter att Erik svurit eden befriades de åtminstone enligt hovrätten från misstankar. Man kan ha olika uppfattningar om vilken sanningen var om allt detta. Bror Åkerblom som skrivit Maxmo sockens historia fäller följande omdöme om Andreas Ruuths hustru: ”… Brita måtte på något sätt i sitt uppträdande ha avvikit från det vanliga och väckt vissa medsystrars avund eller bitterhet, att döma av att hon under familjens vistelse i Oravais blev beskylld för liderligt leverne.” Själv kommer jag inte ifrån tanken att det funnits en attraktion mellan de båda som de låtit gå för långt. Att det orsakade makarna Ruuths äktenskap problem, kanske så långt att deras samliv upphörde för flera år verkar inte osannolikt. Det är sju år mellan tredje barnet Martinus som föddes 1705 och Margareta som föddes 1712.

Maxmo första kyrka. Teckning av Isak Öling.
Förblev på sin post

Medan allt detta pågick utsågs Andreas Ruuth 1706 till Maxmo kapellförsamlings första präst. Familjen fortsatte troligen att bo i Oravais, eftersom alla barn enligt kyrkböckerna är födda där. Samma år beslöt man att påbörja byggandet av en kyrka i Maxmo. Man fick både väggar och tak färdiga och hade börjat sätta bänkar på plats men så kom oroligheterna från kriget allt närmare och bygget stannade av. Kyrkan användes knappast alls som för gudstjänster så länge Ruuth var präst i Maxmo.

1714, efter det blodiga slaget vid Napo, började det som kallas stora ofreden i vårt land, en mycket tung och svår tid, inte minst för Österbotten Då flydde många undan till skärgården eller till Sverige. Andreas Ruuth var den enda av fyra präster som blev kvar i församlingen. Det berättas om honom att han höll gudstjänst i tre kyrkor vissa söndagar. P. R. Fredrikssons skriver följande: ”Sägnen förtäljer … att han på söndagsmorgonen tidigt höll gudstjänst i Oravais. Därefter vandrade han till fots den 2 mil långa vägen till Vörå, där han vid middagstiden åter höll gudstjänst. På e.m. vandrade han ytterligare 2 mil till Storkyro, där han på kvällen för tredje gången förrättade gudstjänst. I två och ett halvt år fortsatte han på detta sätt, utan att frukta för fiendens våldsdåd och utan att de djärvdes på något sätt hindra honom.”

Men den 14 september 1717 togs Andreas Ruuth till fånga av den ryska ockupationsmakten. Han och en annan präst, kapellanen i Ylistaro Andreas Affren, hade författat en skrivelse till myndigheterna i Stockholm om förhållandena i det ockuperade Finland. Brevet sändes med en flyktingbåt men kom i ryssarnas händer. Båda männen fängslades efter att först ha flytt undan fienden till Kalajoki.

Affren liksom också båtens förare avrättades snart därefter i sina hemtrakter (troligen som avskräckande exempel) medan Ruuth fördes till Åbo slott. Ryssarna misstänkte en större komplott inom prästerskapet och ville kanske få Ruuth att namnge alla som var med i den. ”Anders Ruuth … underkastades en fruktansvärd tortyr. Då han trots allt icke yppade något, skuro ryssarna till slut enligt sägnen av honom tungan och pinade honom därefter långsamt till döds. Anders Ruuths lik kastades förmodligen först i fängelsegraven, men blev senare upptaget därifrån och begrovs den 3 juni 1718 högtidligen i Åbo domkyrka.” Han hann aldrig träffa det enda barn som levde till vuxen ålder. Katarina föddes någon gång under år 1718. Genom henne blev Andreas morfars farmors far till en av Finlands största kompositörer, Jean Sibelius.

I Åbo slott satt Andreas Ruuth fången och där dog han också.

Andreas Ruuth har av lokalbefolkningen ansetts som ett föredöme i mod och trogen tjänst. Han har till och med fått en slags martyrgloria. Frågan är hur många som idag minns hans namn och verk. Berättelsen om hans liv och moraliska styrka behöver återinföras i människornas medvetande inte bara på den ort där han tjänade utan vida omkring.

Lärdomar

I hans livshistoria finns flera saker vi kunde lära av idag. Att tjäna där man är ställd är en sån sak. Den hör ihop med att acceptera sin uppgift och ta ansvar för den. Det handlar inte bara om ifall man tycker det är vad man vill göra, utan om plikt och trohet.

En annan sak är att som Andreas gjorde ta itu med förtal och lögner och med eventuella andra synder. Att säga ifrån, att kalla det som är orätt för orätt, är inte lättare i dag än på 1700-talet, kanske svårare. Men det är ändå en strid vi inte borde dra oss undan.

Och sist men inte minst kunde vi lära oss att våga handla resolut när det behövs, våga söka hjälp också för våra medmänniskor, även med risk för eget liv (eller åtminstone offra lite bekvämlighet). Det är höga mål. Söker vi det höga? Vi behöver förstås höra om hur ett sådant liv kan se ut, att människor har gått den vägen, människor som Andreas Ruuth, en på många sätt vanlig man, som föddes i Vörå, växte upp i Oravais, verkade som vuxen i Maxmo och dog i Åbo. En vanlig man som hämtade kraften och modet hos sin Herre.

Åbo domkyrka där Andreas Ruuth är begraven, fast ingen tycks veta var där. Ett anslag med hans namn och levnadsöde kunde nog finnas i kyrkan. Foto: Pixabay





Källor:

Bror Åkerblom: Maxmo sockens historia, 1985;

Vörå kyrkas historia 1626–1926;

Veli Pekka Toropainen: Nimismiessuku Ruuth …, Genos 2018;

Det kyrkliga livet i Maxmo, 2007;

Inger Östman: Tsarens gisslan, 2016

Upphovsrätten till bilden överst har YLE/Niclas Lundqvist. https://svenska.yle.fi/artikel/2012/12/21/abo-slott-kungarnas-festlokal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: